Aftonbladet – 28 februari 1866, sida 2

Svart till hvitt. (Från Aftonbladets korrespondent i Paris.) Lik en fyrbåk som efter utkämpade stormar och med foten sköljd af dyningarne, på nytt utbreder sitt fördunklade sken, lyser en stjerna för verlden i det försoningsarbete, den andra af äkta filantropi, som i Nordomerike efterträdt den ihärdiga brödrastrien. Ett af sina ädlaste uttryck har denna anda funnit i den förening, som i Newyork bildat sig på :öranledande af general Sherman, ban som, efter sitt eget uttryck, aldrig släpade bakom sig mindre än tre mil af slafvar och oupphörligt hade tillfälle att bevittna ändlösa scener af jämmer och elände, af amiral Dafour, som till denna stiftelse öfverlemnatsina prispenningar, uppgående till det nätta beloppet af 900,000 francs, af öfverdomaren Chase, en af unionens förnämsta juridiska embetsmän, m. fl. Deltagande från andra håll har ej heller felat. I Schweiz har insamlingen, endast i Lausanne inbragt 30,000 franes. Från London kom i första sändningen ej mindre än 500,000. Här i Frankrike, der nitet för saken är i tilltagande, men der välgörenheten. merendels kräfver mera förberedelser, uppgår den i närvarande stund till 57,000 francs, ett belopp som öfverstyrts mindre i reda penningar än i färdiggjorda klädesplagg, hvaribland ingen fruntimmersuppsättning i tillverkningspris öfverstigit ungefär 9 rdr — i sanning inga parisertoiletter! Dessa detaljer är gripna i flykten ur den pikanta redogörelse hvarmed mr Labouiaye öppnade det nya sammanträdet i Salle Herz, till fortsättning af det, som redan i samma tidning bekommit en detaljerad beskrifning. Samma öfverflöd på de utmärktaste talare; samma trängsel inom och utanför dörrarne af begärligt lyssnande åhörare! Af de förra ämna vi för våra läsare nedanför upprulla en i hast utkastad tafla; bland de sednare igenkände vi åtskilliga, hvaribland Odilon Barrot, Henri Martin, grandrabbinen Isidor, m. fi. Vi kunna ej neka oss nöjet att, så långt minnet ej sviker, anföra ett och annat ur det föredrag hvarmed aftonen inleddes. Man hade skyndat, så ungefär föllo orden, att ställa sig till efterrätielse en från många håll uttalad uppmaning att utan prejudice för de hvita vara nyttig för de svart). Anledningen var trefaldig, och vi återkomma, i likhet med talaren, till de. olika penkterna. Lika angelägen som troligen mina läsare sjelfve, att jemka på en indelniog som alltför mycket påminner om den vanliga pre: dikouppställningen, skyndade talaren tillägga en fjerde punkt, och denna egnades ett ai drig uttömdt ämne, friheten! Hvar och en, hette det, bör göra sitt till att upplifva hå gen för en dylik samverkan, då bland ett