Aftonbladet – 21 februari 1866, sida 3

besvärat magen med en mänga läcker roda och drycker, begge till stor del hemtade från utlandet, riskerat sina pengar vid spei bordet eiler tillbragt aftonen med likgiltigt prat eller en själlös dans. För att åstadkomma detta resultat uppoffras för gången hundradetal, ja tusende rdr, hushållerskan och kokfrun anstränga under den föregående veckan det yttersta af sin uppfinningsgåfva och de damer som fullgjort sin skylI dighet att bivista serien af dessa lustberheter veta slutligen icke hvarifrån de skola hemta en toilette som de icke nyttjat vid något föregående tillfälle och som kan ådraga sig någon uppmärksamhet och uthärda kritiken. Omsorgen om dessa saker upptager belea deras tid. Denna uppfattoing af den svenska gästfrihetevs fordringar blifver således både dyr och tidsödande i praktiken, och svärligen kan den i sitt resultat betraktas såsom värd den tid och de uppoffringar den kostar. Den är mera andefattig, materialistisk och uttråkande än bildande och förädlande och lemnar ingenting annat än trötthet, olust efter sig vid saisonens slut. Tillställarne och gästerna tycka det säkert sjelfva, men man fortsätter likväl derföre att ?det skall så vara?. Det kan tyckas såsom om dessa oupphörliga dyra kalaser icke anginge någon annan än dem som bekosta dem, och aft man får använda sina pengar huru man behagar. Men detta är icke förhållandet. Det är alldeles icke likgiltigt hvilka exempel gifvas uppifrån, och detinflytande dessa utöfva på hela folket är tydligt och skönjbart. Folket får också på många sätt, fast indirekt, betala kalaserna, hvilka medföra en ständigt förnyad penninghunger och nya påkänningar i anslagsväg. Hvad arbetet blir lidande på ett lefnadssätt som så upptager tiden och borttager arbetslusten är icke heller en småsak och man förmärker detta på den långsamhet hvarmed en mängd ärenden behandlas. Att undanskjuta blifver i följd deraf en nödvändighetspolitik, ty man kan icke räcka till för allt och den skyldighet man pålägger sig att vara med i societeten står i strid med de öfriga. Det finnes många bättre sätt ätt bereda den förströelse fom menniskån behöfver vid hvilan från arbetet, men detta utgör icke föremål för denna uppsats. Vi ville blott påpeka huru, under det ett så uppenbart och idelöst slöseri bedrifves hos aristokratien, nöden råder bland de fattigare klasserna. Det är icke många blånd de lyckliga som veta huru det ser ut i armodets kojor och för hvilka lidanden fattigdomen är offer, ett lidande som icke har något slut och förnyas för hvarje dag. Från dessa Fojor kommer det icke att belägra gatorna i de bättre stadsdelarne, der tiggeriet är för bjudet och förföljes af polisen; det förblir helst hemma om det har något hem och om det icke af den yttersta hunger drifves ut. Men vi kunna emellertid äfven utom dessa kojor här och deri staden studera armodet; det besöker husen för att begära allinosor och vi se på gatorna fattiga qvinnor med ettaftrasor ofullkomligt betäckt halfurket barn på armen och en skara små barn i siäptåg vandra sin sorgliga väg gata upp och gata ned, skälfvande af köld och piskade af snöyran. Vi se sjuklingar och halfförtärda åldringar, personer som genom kroppsskada blifvit ur stånd till arbete, om hvilka samhället borde draga försorg, gå omkring från dörr till dörr tiggande sitt uppehälle. När man med dessa bilder jemför den officiella tidningens skildringar af de oupphörliga festerna hos aristokratien och de minutiösa beskrifningarne på dekorering, illumination, drägter, juveler, matsedlar m. m. kan man icke undgå att erfara känslan af ett stort samhällrondt. Hvarföre kan Stockholm icke bilda ett sällskap, som i likhet med det i Göteborg, uppsöker nöden och eländet i dess boningar och låter en stråle af hopp lysa in der, som personligen underrättar sig om förbållandena och ser till hvilken hjelp kan vara den verksammaste? Vi äro öfvertygade att en stor del af de damer, hvilka nu blott ha tankar för sin toilett, skulle komma på allvarsammare idter om de gjorde en rond 1 fattiggvarteren i södra och norra delarne af staden, och att de hos sina fäder och mödrar skulle rösta för de stora, dyra kalasernas inställande och användandet af de penningar, hvilka de skulle kostat, till nödens undsättning der den mest påkellar menniskokärlekens mellankomst. Om blott hälften eller fjerdedelen af dessa medel envändes skulle tillräckliga resurser kunna åstadkommas för bildandet af en sådan förening som den omnämnda och hvilken kunde verka i stor skala. För detta ändamål skulle blott några af sometetens förnämsta herrar och damer behöfva utfärda en inbjudning och vi äro förvissade att håde förslaget att upphöra med all täflan i kalasande och att använda de derigenom besparade penningarne till grundandet af en tillsyningsförening skulle blifva välkommet och vinna allmänt deltagande bland den förmögna klassen. Å B—n.