Aftonbladet – 21 februari 1866, sida 3

Lyx och fattigdom. Då man fordrar förökning iapanager och löner åt embetsmän, heter det att lefnadskostnaderna stigit. Hvarigenom hafva de då gjort detta om icke genom njutnings hegärets och lyxens stegring och stegringen i fåfängans och täflans anspråk? Och hvilka klasser om icke de högre? är det som gif. vit exemplet åt de lägre? i detta afseende? Det har kommit så långt med detta miss: bruk att det blifvit en skyldighet för högre embetsmän att kalasa eller som det heter. Prepresenter2?. Man hartill och med exempel på att fullkomliga oduglingari den sak, hvari embetsmannen borde vara kännare, blifvit till ganska vigtiga embeten föredragna, emedan de kunnat representera?, hvilket deremot den till embetet kompetentaste icke apsåg sig i stånd till med sådana lönevilkor, d. v.-s. han hade icke enskild förmögenhet. Från de högre ermbetsraännen går bruket genom de öfriga klasserna nedåt. När en gjort en bjudning på några bundrade personer, anser sig den del af dessa som utgöres af faroiljefäder skyldig att bjuda tillbaka, och man har således ett stort antal kalaser såsom resultat af ett ende. Gästerna vid dessa nya kalaser äro lika skyldiga att tillställa sådana o. s.v., så att hvarje afton under en viss årstid en mängd festligheter hållas, hvilka, för att öfverglänsa hvarandra, göras så dyra och praktfulla som möjligt. Anledningen till alltsammans är lika ringhaltig som resultatet; den förra består uti en önskan att qvitta med sina vänner och på samma gång få utmärka sig framför dem; det sednare består deruti att hafva intsgit en dyr och öfverlastande middag eller soup och att en mängd personer tillbragt en tråkig sömnlös natt, efter att Hafva