Aftonbladet – 20 november 1865, sida 3

råttor? . Ja! Ågren redogjorde härefter för sättet, hvarpå hon använde arseniken. Hon blandade sjelf alltid till fluggiftet, och tillgick dervid sålunda, att hon om sommaren lade litet gift på ett tefat samt påslog vatten. Under sommarens lopp tillsattes sedermera aldrig nytt gift, ntan påhälldes endast vatten, då det torkade på fatet. Om hösten då fluggiftet ej vidare behöfdes, tvättade hon åter faten rena. Domh. Ni tilltredde således alltid giftet sjelf samt tvättade äfven alltid af faten? . Ja! Domh. Begagnades endaat tefat härtill? . Ja. Domh. Huru många sådana utställdes, sedan ni kommit till Silbodal? Till en början endast tvenne, ett i köksrummet och det andra i salen. På sista tiden blef dock ett tredje tåfat, på Lindbäcks begäran, utsatt i expeditionsrummet. På fråga om hon observerat, huruvida tefa ten någon gång varit skrapade, förklarade hon sig aldrig ha märkt detta. (Lindbäck har i sin första bekännelse, såsom bekant är, påstått, att han på detta sätt bekommit giftet.) Ågren upplyste vidare hpru arseniken användts af henne mot råttor. Åt dem hade hon struckit sådan. blandad med talg, på stickor, hvilka hon utlagt i källaren och matboden, då behof gjordes deraf. På fråga om hon aldrig märkt, att det stötta giftet i flaskan minskats, så att hon kunnat misstänka, det någon tagit deraf. bestred hon en sådan möjlighet, då hon alltid haft giftflaskan förvarad uti byrån, i en der befintlig lönnlåda, som ingen kände till. Hon hade för öfrigt. såsom nämndt är, alltid haft byrånycklarne på ig. Sista gången gift af henne tillblandades var sommaren 1864, då hon blott haft sådant i ringa qvantitet. eller till två tefat. Den arsenik, som då användes, var den sista som fanns. För öfrigt upplyste hon, att tillblandningen vanliven egt rum i köket. så att alla till huset hörande personer varit i tillfälle att se det hon innehade en dylik flaska. Domh. Hvad ni nu sagt står i strid med edra förra uppgifter. Ni har ej talat rena sanningen. Ehnru derom flera gånger tillspord vid föregående ransakningstillfällen. har ni påstått. att ni hvarken kunde erinra er tiden när ni fick arseniken eller qvantteten. Jag tänkte då mindre på vigten häraf, emedan jag ansåg kyrkoherden fri från allskuld, ända tills jag erhöll bref från honom från cellfängelset i Carlstad, att han bekänt. Sedandess har jag dragit mig till minnes och eftersinnat många saker, som då syntes mig vara af föga vetydelse. För öfrigt slappas ens minne med ren. På fråga af domhafvanden upplyste hon i afseende på Lindbäck, att han stundom uttalat sitt bekymmer öfver förhållandet med fattigvårlen i församlingen och yttrat medlidande med de fattiga och sjuka. Ofta hade han sjelf kommit hem med fattiga samt uppmanat sin fru och de andra att gifva dem mat. Något missnöje mot dem visade han aldrig och yttrade icke hel: ler, att han tyckte det vara besvärligt att resa i sockenbud och besöka sjuka. Tvärtom for han stundom till dem med mat. Till Daniel Andersson hade han i sådant ärende flera gånger sjelf begifvit sig samt äfven uppmanat sin fru och mamsell Agren att göra detsamma. Domh. Men förefaller det ej er. som så noga kände Lindbäck, vara en oförklarlig gåta, att han det oaktadt tagit lifvet af dessa fattiga, för hvilka ni ansåg honom hysa verklig välvilja? Å. Jag har grubblat deröfver och finner det i hög grad besynnerligt, men kan ej förklara det. Domh. Visade han sig aldrig orolig, då han hemkom, sedan han utdelat nattvarden i afsigt att afhända nattvardsgästerna lifvet? Å. Nej, det kunde jag aldrig märka; han var vid återkomsten efter sjukbesöken glad och munter som vanligt. Icke förr än de sista dagarne Maj. efter första tinget, kunde jag märka någon förändring hos honom, men då syntes han orolig. Domhafvanden gjorde härefter mamsell Ågren några ytterligare frågor om Lindbäcks sinnesstämning efter de besök han gjort hos Nils Pettersson i Fårskog och Daniel Andersson samt Karin Persdotter, dervid han gifvit dem alla tre förgiftadt nattvardsvin, så att den förste och sistnämnde deraf dogo. Hon erinrade sig mycket väl tiderna, då dessa resor företagits och Lindbäck kommit tillbaka, men sade sig ej vid något tillfälle ha märkt minsta förändring hos honom. Tvärtom hade han alltid varit munter och glad, då han återvändt hem efter nämnde resor, samt skämtat som vanligt. Angående Lysåns ankomst till Silbodal, berättade mamsell Ågren, att emellan honom och Lysån funnits en sedan gammalt träffad öfverenskommelse, att den af dem. hvilken först fick eget hem, skulle låta den andra vistas och bo hos sig. De hade korresponderat med hvarandra ganska träget under flera års lopp samt umgåtts som syskon och vänner. Då Lindbäck flyttade till Silbodal, hade rummen ej varit i ordning, så att Lysen, hvilken då bott i Carlstad, genast kunnat der emottagas, hvarföre han iafvaktan härpå ackorderat in sig på Holmedahl. Om de uppgifna vilkoren mellan Lysån och Li :dbäck hade mamsell Ågren sig ingenting bekant. Donmh. Har det undgått er, att smygande rykten varit i omlopp om att er farbroder skulle bifvit bragt om lifvet? A. Jag har hört det nu på sista tiden, sedan Lindbäcks brott uppdagades, men aldrig förut. Angående Lysens person upplyste hon på domhafvandens fråga, att Lysån i anseende till en åkomma varit osnygg och fordrat mycken uppassning. Hans själskrafter hade varit oför minskade, men hans kropp svag och hans gång vacklande. Lindbäck och han hade lefvat på den allrabästa fot, skrattat .och raljerat med hvarandra, och mamsell Agren hade aldrig hört Lindbäck klaga öfver, att han fann Lysån bebesvärlig, likalitet som hon någonsin hört honom kalla Lysen sitt huskors?. Någon gång kunde Lindbäck visserligen skämtande yttrat till Lysn, Patt denne föll honom dyr, emedan han åt så mycket, men på detta skämt hade Lysn sva: rat i samma ton, såsom t. ex.: Jag äter så mycket jag behagar, när det smakar mig Ovänner voro de aldrig. För att förströ Lysn plägade familjen om qvällarne spela träkarl med honom, ehuru Lysån var en ganska kinkig spelare. Mamsell Agren redogjorde vidare för de genom referater från föregående ransakningstillfällen kända förhållanden om det sätt hvarpå familjen intagit de qvällsmåltider, dervid Lindbäck såsom bekant beredde sig tillfälle att förgifta den för Lysån framsatta mjölken. Huruvida Lindbäck gitvit några särskilda tillsägelser om huru förfaras skulle med mjölkens upphällande .de sista qvällarne Lysån lefde, kände mamsell Ågren icke, men hon upplyste, att Lindbäck, såväl den sista qvällen, då Lysån åt tillsammans med familjen, som, innan aftonmåltiden intogs, varit inne i hennes rum, utan att hon då kunnat märka något ovanligt i hans uppförande. Ännu en gång tillfrågad, om Lindbäck ej varit en despot i sitt hus, bestred hon detta, och i afseende på hans snikenhet, påstod hon att han endast varit en god hushållare, sparsam utan öfverdrift, med hvilka goda egenskaper han förenat ett ovanligt ordningssinne i allt. Ågren fick nu stanna inne, och Lindbäck infordes ånyo. Den djupaste tystnad rådde dervid bland de församlade åhörarne, hvilka stodo tätt packade i ealen och i dess bakorund hade stigit upp på bänkar och stolar. Alven förstugan, till hvilken dörren från tingssalen stod öppen, var fylld at folk, och alla ovntac mad atekv hatrakta den alkuld