beklagligt jäfvar dagliga erfarenheten alltför olta detta påstående. Man måste vara stockblind för att icke se det prekära ocb otillfredsställande uti den svenska prestens närvarande ställning inom församlingen ; och ingen, som intresserar sig för betordrandet af ett sannt kristligt, religiöst och sedligt lif, kan annat än på det hfligaste önska att vårt presterskap måtte kunna komma derhän, att i detta afseende utöfva ett större inflytande än för närvarande är förhållandet. Frågar man, hur detta skall tillgå, så svaras från alla sidor — och med skäl — att presterskapets verkliga lif endast kan köpas med presteståndets död. I fråga om prestens rätta verksamhet och rätta makt, gäller helt och hållet det archimediska yttrandet: Gif mig en plats att stå på utom jorden, och jag skall rubba hela jorden.? Hvilken nu denna plats är, hvarest presten bör hafva sin säkra ståndpunkt, för att kunna utöfva en sann Kristi tjenares hela välsignelsebringande verksamhet och stora inflytande på lifvet, behöfver icke sägas; men säkert är, att hvarken Kristus lärt eller den kristna kyrkans historia vittnat någonting, som skulle kunna tydas derhän, att en sådan punkt står att finna uti rikets ständers hus på Riddarholmen. Den ?upp offring? man af våra prester begär är såsåledes ingen annan än den, att lemna en ytterligt svag — emedan falsk — position, för att intaga en annan, af vår höge religionsstiftare sjelf anvisad, der de med Guds hjelp skola kunna, fastän afklädda allt verldsligt inflytande, likväl bevisa sig såsom den goda surdeg, hvilken förmår att gonomsyra ela lifvet omkring dem. Må varje medlem af presteståndet allvarligen behjerta detta, och må han besinna, att den, som icke rättar sig efter Kristus, utan ser på verlden och hvad verlden tillhör, kan icke vara Kristi lärjunge, om han än bär doktorshatten på hufvudet och biskopskorset på bröstet. I fråga om de förmenta ?uppoffringar? adeln förmenas göra, har det ofta fallit oss in, att det måste vara med egna känslor en adelsman, under gåendet till eller från riddarhuset, betraktar bilden af vår störste adelsman — Gustaf Wasa, Sverges räddare, vårt statsskicks och vår kyrkas grundläggare, fäderneslandets fader, stamfadern för en Gustaf Adolf den store och de store Carlarne. Om någon familj på grund af förfädrens förtjenster haft rätt att blifva i orubbad besittning af erhållna företrädesrättigheter, så är det visserligen .Wasafamiljen — kanhända i detta afseerde den ädlaste i verlden — en familj, för hvilken-sjelfva kronan icke kunnat anses såsom någon alltför stor belöning; — och likväl, hur har det gått denna familj? Den är vorden landsflyktig, beröfvad ej blott företrädesrättigheter, utan til! och med ett fädernesland; — och deita, märk väl, med svenska adelns icke blott bifall, utan högst väsentliga medverkan; — och detta, märk ytterligare, för inga brott, blott för en enda mans politiska oklokhet och ohjelpliga halsslarrighet. Männe vi anföra detta för att klaudra åtgärden? Tvärtom: vi erkänna ju alla, att den föreskrefs af nödvändigheten, och att de män, som dertill medverkat, gjort sig högt förtjenta af fäderneslandet. i erkänna ock alla, att den varit berättigad, emedan uti politiken ingen annan regel gäller än ?salus publica suprema lex esto?, — en regel, för hvilken alla enskilda anspråk, de må vara än så befogade, måste vika. Vi vilja endast fråga, hur detta samma riddarhus, som en gång, med svenska folkets bifall, medverzat till uppnoffrandet af sin, i bästa mening, yppersta slägts enom sekler besvurna r ttigheter, nu skulle unna, tvärtemot svenska folkets så högt uttalade önskningar, äflas att bibehålla företrädesrättigheter för slägtnamn, hvilka tagna äfven alla tillsammans, i afseende på förtjensten om fäderneslandet, väga mindre än intet i jemförelse med det kolossala Wasa-namnet? Att uppoffra en rättighet, som, huru genom yttre lag befästad den än må vara, icke hvilar på något slags naturlig rättsgrund, är ingen uppoffring. För hvarje aldrig så litet rättänkande menniska måste det vara hvarken mer eller mindre än en pligt, och en kär pligt, och huru står med afseende härpå adelns räkning med fäderneslandet? Man hör visserligen i de officiella talen mycket ordas om riddarhusets vapensköldar och förfädrens bedrifter m. m.; men äfven detta officiella ordprål måste, i sanningens intresse, alltför betydligt afprutas. Bland våra 800 adelsnamn finnas kanhända tjugo eller trettio med något slags klang i svenska historien, — och äfven denna har icke alltid förnummits utan blandning af temligen skärande missljud ; under det alla de öfriga, både i afseende på sitt ursprung och sednare historia, så troget som gerna är möjligt, brås på vår — efter Eva — gemensamma stammoder Beata Hvardagslag. Det-kan icke falla oss in att vilja härmed säga något, som åsyftar den ringaste förolämpning mot eler underskattande af den närvarande generationen af adelsmän, hvilka visserligen hvarken äro bättre eller sämre än annat: folk; men hvad vi vilja säga, det är att ehuru Pbeati possidentes? och Pnon possumus? no. ofta af egoismen åberopats såsom tillfyllestgörande skäl för onaturliga och obefogade rättigheters bibehållande, så kan likväl infn rättsinnig menniska göra anspråk på po: itiska företrädesrättigheter, baserade på sådana grunder, som här ofvanför antydts, ej heller anse det för någon uppoffring att, då ett helt folk sådant äskar, derurån afstå. Men, torde det frågas, hvad hafva vi att bjuda adeln i stället för dessa absurda företrädesrätvigheter, som iddarhuset skall förlora? — Ett stort och berättigadt, at ingen ifrågasatt, framtida inflytande på landets angelägenheter: berättigadt genom medborgares förtroende, och stort genom det stora antalet af-törtjenta personligheter, som verkligen tinns inom adelsklässen, och hvilka icke behöfoa onaturliga och klandervärda privilegier för att göra sitt inflytande gäl