Aftonbladet – 20 november 1865, sida 3

L. Det gjorde jag i slutet af 1862, :sedan jag sett Daniel Anderssons 12-åriga lidandee. Domh. Hade ni ej fattat beslutet dercom förut? L. Nej! Domh. Har ni aldrig utom eller inom rätten haft någon annan uppgift i detta afseende? L. Nej, det kan jag ej minnas. Domh. Hade ni ej redan då bestämåt hvilka personer som skulle tagas afdaga? Nej! Jag hade då endast utsett Daniel Andersson. Domh. Men sökte ni icke redan år 1862 skaffa er gift? LZ. Jo, från Kristiania. Domh. Detta strider mot er förra utsago. Ni har förut uppgifvit, att ni gjorde ifrågavarande försök först år 1864, L. Jag önskar rätta denna uppgift. Jag sökte både 1862 och 1864 att erhålla gift från Kristiania. Domh. Hvarför gjorde ni det 1864, då ni hade så mycket gift förut? LE. Dels ville jag hafva tillökning, dels emedan jag ansåg det jag hade otillräckligt, dels gällde budskickningen till Kristiania blåsyra. Domh. Ni önskade få blåsyran, föratt använda den för samma ändamål som det öfriga giftet? . Ja! Domh. Hvarföre ville ni ha blåsyra? L. Emedan detta gift är svårare att upptäcka, och det är förr expedieradt?. Pomha Ni menar, att det dödar hastigare? Lu. Ja! Domhafvanden tillfrågade med anledning häraf dr Örtengren om blåsyra lemnar mindre spår efter sig än arsenik, hvartill denne genmälde, att blåsyra i sin egenskap af organiskt gift är svårare att upptäcka. Domh. Hur såg den flaska ut, på hvilken den stötta arseniken tömdes? L. Det var en vanlig medikamentsflaska, 6 tum hög och 2 tum i diameter. Domh. Hur högt ungefär i flaskan stod den sönderstötta arseniken eller grumset? L Ungefär 1 tum. Domh. An det påslagna vattnet då? L. Flaskan var ungefär till hälften fylld der-: med. Jag spädde på vatten emellanåt, i samma mån som jag använde innehållet, och gjorde lösningen så stark som möjligt. På fråga af domaren om arsenik löses i vatten, upplyste dr Örtengren att så var fallet, ehuru den var svårlöst. Domhafvanden anmärkte nu, att det var en betydlig qvantitet gift Lindbäck sålunda innehaft samt tillsporde dr Örtengren om huru mycket som erfordrades, för att döda en menniska, hvartill denne genmälde, att ett par korn, stora som hampfrön, voro tillräckliga, och att ju oder en DErSOR var, dess mindre qvantitet behöfdes-:dertilt Med det gift Linäbäck hade, tillade dr Örtengren, kunde många menniskor bringas om lifvet. z På fråga hvar Lindbäck haft flaskan förvarad, uppgaf han att den stått i hans byrå på expeditionsrummet. Lindbäek tillspordes vidare om han studerat gifter och deras werkan samt upp lyste, att han inhemtat kännedom derom i läkarböcker, som han länt. Domh. Hur gick det till när ni meddelade nattvarden? Hade ni förgiftat vinet hemma? L. Nej, det gjorde jag aldrig. Jag förde allt:d med mig en liten flaska, innehållande arseniklösning, och ur denna slog jag strax före nattvardens meddelande en mindre qvantitet i nattvardskalken. Domh. Hvarför förgiftade ni ej vinet hemma? L. Det skedde för att undvika möjliga misstag, som deraf skulle kunnat föranledas. Domh. Detta strider mot er förra utsago. Ni har förut uppgifvit, att ni hade tvenne slags vin med er i olika flaskor. L. Nej, jag förgiftade aldrig vinet hemma. Jag menade med vinet i den ena flaskan extrak