Aftonbladet – 9 november 1865, sida 2

jort ämnet för vidlyftiga och varma öfveräggningar. Nu börjar saken småningom arna. Man börjar fatta, att minneskunkap — frukten af lexläsning — icke är bildning, utan att denna tillika innebär omlömets klarhet, begrundningens styrka, håsens renhet och lifaktighet samt kroppens itbildning till helsa och kraft. Mar börjar fatta, med andra ord, att de offentliga undervisningsanstalternas ändamål ej är att dana förlästa, hopkrympta så kallade lärda (äfven kallade bokmalar), utan upplysta, kraftfulla och frimodiga män. Man börjar inse tillika, att all offentlig undervisning afser i första rummet allmän medborgerlig bildning, gemensam för alla samhällsklasser. — Men dessa sanningar äro dock längt ifrån allmänt erkända, :n mindre underödda. Det erfordras ett stort arbete att är frambringa de organiska lagar och de institutioner, som skola åt hela svenska folket bibringa denna högre och ädlare bildning. Vidare möter den kyrkliga frågan, som afser en vidsträcktare bekännelseoch försam. lingsfrihet, samt ett rätt ordnande afförhållandet mellan lärare och församlingsmedlemmar. Här öppnar sig det stora fältet för kyrkomötets öfverläggningar under det! nu tre stånd kunna öfverrösta just det stånd, som anser sig manadt att företrädesvis behandla dessa ämnen och upprätthålla det religiösa lifvets och den religiösa kultens fordringar. Den nödiga utredningen af hithörande ärenden åligger allmänna besvärsoch ekonomiutskottet, jemte de många andra ärenden, af den mest olikartade beskaffenhet, som hvälfvas på detta utskott. Den finansiella frågan har uuder de sednaste åren erhållit en stor praktiskt vigt, till följd af det allmänna penninge-trångmålet. De mest omogna och orimliga töreställningssätt råda på detta område och framträda i dagen, omfattade med begärlighet af de bekymrade, liksom sjuklingen griper efier de absurdaste läkemedel, då han ej har tålamod att afvakta verkningarne af namurens och vetenskapens gemensamma benödanden. Det är ett svårt och omfattanle arbete, att här bringa sundare och enare åsigter till allmän kunskap och allmärt erkännande. Och så möta inom hvarje större elle: minåre sfer, inom den större ellsT mindre kommunen, de många praktiska åtgärder, som påkallas för hvars och ens gagn. Sådant är, i största korthet antydt, det stora kulturarbete, som föreligger oss, och hvilket fordrar stora krafter och stora ansträngningar af allt hvad samhälleteger ädlast och bäst. Vi behöfva, vi måste, för att hinna rågon väg dermed, blifva utaf med tvisteämena, framförallt med den fråga, som nu i öfver 50 år stått på dagordningen, nemligen representationsfrågan. Kudona då de, som nu sätta mot dennas lyckliga lösning det hårdnackade motståndet, icke unna sitt fädernesland den äran och lyckan, att blifva ett land för odling och lagbunden frihet? Skulle de ej. känna sjelfva en högre tillfredsställelse at att medverka till detta mål, än attsätta sig deremot? Hvad är väl allt deri: tul om fosterlandets välfärd värdt, när de icke bbjerta dessa så uppenbara välgerningar för fäderneslandet? I sanning: alt skåda nära liggande en stor och lyckosam framtid för sitt land, men tillika se att den kan motarbetas af ett fåtal i fördomar och sjelfviskhet bundna iadivider — det fordrar hos en varm fosterlandsvän ett icke så ringa mått af sjollbeherrsknine, för att tala om den saken med något lugn. DL RJ ren mn