Aftonbladet – 9 november 1865, sida 2

TEATER. Representationen å Kongl. Stora teatern i förgår aiton al Verdis YErnani? illustrerades genom fru Louise Michaelis första uppträdande under detta spelår, som skedde i Elviras roll. Vid sit inträde på scenen emotto.s den frejdade sångerskan af den fullsatta salongen med de mest lifliza och ihållande applåder, som knappast tycktes vilja sluta, och som jemväl åtföljdes af flera blomsterbuketter. Efter den i första akten inlagda arian ur I Lombardit Iblet fru Michael tvenne gånger framropad samt vid operans slut ånyo tvenne gånger, medförande första gängen hrr Arnoldson och Behrens. Det är väl bekant att fru Michaeli alltid excellerat i framställningen af Donna Elviras roll, n:en måhända har hon aldrig tillförene i samma grad, som nu var fallet, förmått förena det ädelt konstsköna med den tekniska fulländningen, ty det må bero på åskädarens ivdividuella smak och receptivitet, att antingen mera beundra den öfverlägsna säkerhet och glänsande klarhet, hvarmed sångerskan i de minsta detaljer återger de brusande koloraturhvirflarne i Lombardi-arian med flera andra — elle: att mäktigare hänföras af cen ädla qvinlighet, den varma, hängilna, i ögonblickets saliga berusning försjonkna och svärmande känsla, som funnit ett lika skönt som innerligt utiryck i fru Michaclis föredrag af Elvires ord i duetten med Ernani i andra akten: Uti hela vida verlden Ingen kärlek fins som vår. Säkert är att dess egenskoper i förening med sjelfva röstens ovanliga välljud och klangfullhet samt den väl genomtänta och uitrycksfulia dramatiska aktionen, bildade en hermouisk enhet, en konstföreteelse af det utmärkta slag, som ovilkorligen elektricerar åsk: darne, och som nu också fullkomligt rättfärdigade det synverligen entusiastiska bifall, som egvades deråt. Hr Arnoldson sjunger Ernuris parti särdeles berömligt och utvecklar äfven i sitt spel mycken värma och liflighet, men i åtskilliga momenter bör Ernanis kraft och mod mera ligga koncentreradt inom honom än framträda i yttre ätbörder och skärpt mimik. Såsom den gamle Silva är hr Behrens alltör ungdomlig i sina rörelser, som föga fverensstämma med den goda maskeringen. Silva får framförallt icke lägga sin lidelse så i öppen dag, så vara i det itre: han, den gränade aristokraten, den gamle i etikettens och konvenansens band och former stelnade granden af spanien. Hr Behrens präktiga röst är här ofta af ypperlig effekt, men det alltför litet nyanserade, breda och något ruda wttryck den här i allmänhet antager, är ingalunda på sin plats. Ätven hr Sandström, fåsom Carl V, behöfver söka mera identifiera sig med sin roll. Hans utmärkta röst är emellertid här at stor verkan och nytta, men romansen som Carlo egnar Elvira i första akten, bör visst icke sjungas till den grad sotto voce att den urartar till pjunkighet.