Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 2

någon menniska fara öfver Trollkärnet? frågade Margreta ängsligt. cJag skall stå till svars inför Gud och menniskor att du kommer öfver det, Maroreta!? svarade Gunerus, helst om I vill skilja på tyngderna litet. Saken är bara att köra friskt! eFör mig sjelf med släden svarar jag, sade Carl-Johen. Men nej Gu! jag vill ha Margreta med, ifall som en olycka ville hända mig.4 Nu såg Gunerus på Margreta; hon såg på honom; och nog såg hon i den blicken att hon tryggt skulle komma öfver Trollkärnet alltid; men hon insåg också med tsamma att alltsammans varit endast en nöjsam tillställning af honom, för att fånga henne. Gunerus började att lösa upp slädfällsbanden. Se så, kom nu, Margreta ! sade han. Det är ingen annan råd, ifall du nte vill fara samma väg tillbaka igen. Det hade hon nu allt för gerna påtagit sig; men deremot uppreste sig dem käcke införaren för den gröne bredsläden och Margreta måste verkligen bege sig bort till len andra slädan, der Gunerus hastigt satte ig upp bredvid henne och smällde på hästen, så att den gallopperade fram ur skug sorna ut i stjernglansen. Och der på de ysta, blanka, underfulla trolldjupet, ilade len lätta farkosten som en isjagt fram, nätan utan att röra vid isgoltvet. — Inom vågra minuter voro de på fasta marken en. Då höll Gunerus tvärt inne och sade: Nu är det roliga förbi! Lefver du, Marreta?4 Ja, visst lefver jag, sade hon och drog fier anden. Men nog var jag rädd; nu nå jag medge det!4 Och dermed försökte on att skratta, under det hon såg sig om fter Carl-Johan, som ännu var midt på ärnet. De väntade till dess han också unnit land. 5e så, Margreta, nu skall jag säga dig varföre jag gjorde dig detta4, sade Guierug, midt emellan skämt och allvar;