Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 2

till expositionsbyggnaden, vore 100,000 rdr, och baron Bonde ansåg att staden ge om att förskjuta denna summa, ej skulle göra någon uppoffring, hvarföre han på det varmaste förordade bifall till hr Behrlings reservation, troende, att om Sverges första stad icke insåge fördelen häraf, skulle dess andra stad nog göra det. Baron Bondes föredrag helsades med bifall. Hr Stråle erhöll härefter ordet, samt förklarade sig erkänna det snillrika och vältaliga sätt, hvarpå den föregående talaren framhållit nyttan af expositioner i allmänhet. Sedt från den praktiska sidan, ansäg han likväl baron Bondes åsigter härom förtjena någon vederläggning. Han kunde icke medgilva, att industrien stode i så stor förbindelse till expositionerna, och allraminst på de stora internationella, som baron Bonde påstått. Det vore andra omständigheter, som samverkande bidrogo till ett lands industriella utveckling, och dit hänförde talaren i fråmsta rummet en fri tulllagstiftning, lättade kommunikationer och ett lands förmåga att köpa och konsumera. Svenska industrien räknade sin förnämsta utvecklingsperiod från riksdagen 1854, då stafven bröts öfver skyddsystemet, hvartill kommo de lättade kommunikationer i alla riktningar, som på sista tiden uppstått. Det bästa beviset för att den svenska industrien gått framåt utan någon större exposition vore just, att vi icke haft någon sådan på de sista 16 åren. Hvad de stora verldsutställningarne vidkom, så reducerade sig dessa till affärsspekulationer, åt hvilka man gifvit ett vackert namn, och hvaraf vårt land haft föga gagn, enär ingen reciprocitet här kunde komma i fråga. Ett fåtal hade visserligen dragit fördel af dessa stora utställningar; men man tänkte icke på hvad de kostat våra förnämsta industriidkare och staten. För öfrigt ansåg hr Stråle tiden icke väl vald, att hos oss ordna en större exposition samtidigt med den stora expositionen i Dublin och den derpå följande i Paris, hvari vi äfven nödgades deltaga, utan ansåg han lämpligt, att vi sparade våra krafter för åstadkommande framdeles af en permanent och vacker expositionsbyggnad, hvilken kunde invigas med en större utställning och hvarest temporära sådana kunde anordnas, hvarjemte byggnaden borde afse att fylla det nu öfverklagade behofvet af lämpliga lokaler för konserter, talrikare besökta möten och föreläsniogar. Talaren vore öfvertygad om, att en sådan byggnad hade företräde framför den nu ifrågavarande prov:soriska, och att behofvet deraf efter några få ärs förlopp skulle blifva tvingande, men det skulle då lätt kunna hända att staten dertill undandroge kommunen sin medverkan, under förklarande, att den redan en gång förut gjort alltför stora uppoffringar för ändamålet. Frih. Fock utvecklade härefter i ett längre, vältaligt föredrag expositionernas verkan på industrien. Han instämde med den siste talaren i de åsigter denne yttrat, men då han deraf droge slutsatser, kom han till helt andra resultater. Han kunde nemligen ej inse, att en temporär exposition skulle motverka en permanent; tvärtom skulle man just geom den förra vinna fullkomlig erfarenhet om behofvet och den verkliga nyttan af den sednare, så att man icke gjorde upp räkningen utan värden, d. v. s. byggde en storartad byggnad utan att ha nägot att fylla den med. Platsen vid Nybroviken ansåg talaren emellertid olämplig för en permanent expositionsbyggnad. Den måste ligga i den stora sträkvågen för rörelsen, och han wrodde sig känna en plats, som vore den vackraste expositionsbyggnadslokal i verlden — det hörde nu icke hit att uppgifva hvilken. Hvad som borde utställas vore icke modeartiklar, utan alstren af vår inhemska och naturliga industri. I fåga om den nytta vi haft af de stora internationella expositionerna, instämde frih. Fock med hr Stråle samt anförde hurusom Sverge vid expositionen i Paris 1855, hvilken upptagit en yta af mer än 24 svenska geometriska tunnlan, haft sig anvisadt 2!!2 kappland, detta utrymme dertill fördeladt på fyra särskilda ställen. Att vid de stora expositionerna göra några studier, derifrån hindrades man af de öfverväldigande massorna, och tiden medgaf ej heller något sådant. Frih. Fock ansåg derföre af dessa och många andra skäl nyttan af de internationella expositionerna mindre, hvaremot han förordade töranstaltandet af inhemska, enär vi derigenom skulle lära oss värdera värt eget lands krafter och produkter, och mindre beundra allt utländskt. De stora internationella expositionerna hade också det med sig, att de större staterna dervid åto upp de mindre — och härvidlag visade de i nning stor matlust. Frih. Fock afslutade tt intressanta föredrag, som mottogs med bifallsrop, med att förorda hr Behrlings reservation, äskande att de vilkor ekulle fästas, dels att stadsfullmäktige berättigades nsätta åtskilliga ledamöter i expositionsstyrelsen, dels att byggnaden efter exposiuonens slut skulle få disponeras af staden. Alla öfriga talare, som yttrade sig i denna råga, instämde ock i hufvudsaken med frih. Bonde och Fock. Sedan öfverläggningen förklarats slutad, beslöto stadsfullmäktige, i enlighet med det af frih. Fock framställda förslag, enhälligt att, under förutsättning det K. M:t beviljar erforderliga medel till den ifrågasatta provisionella expositionsbyggnadens uppförande på föreslagen plats år 1866 aotaden förhinder sv att I Äfvar.