Aftonbladet – 15 februari 1865, sida 2

det var för att visa dig, att der du inte går min vilja till mötes, så går den lika fullt fram af sig sjelf. Det var nu blott för en annan gång, som jag ville visa dig detta, ser du. Hon sverade icke härpå, utan afbröt, seende sig omkring, nästan andlöst: Be Gud bevara dig, Gunerus! Kör du inte rakt upp der de hittade honom — der han låg död den mördade dalkarlen! — — — Nej, håll då! Nu skrämmer du rent lifvet ur mig; der är ju så mörkt och styggt och Carl-Johan håller sig så långt bakefter. Nej, hvad du ändå är full i ondt, då du så kan vilja skrämma ett qvinfolk ! Skulle jag ha nytta af att skrämma dig?? sade han lungt, men höll ändå just tillden platsen, som hon antydt. Nej, jag kunde snarare ha lust att här säga dig ett ord, som kanske kunde lösa dig från den galna skyggheten du hyser för mig och allt jag må lföretaga. Säg mig nu, just på denna fläcken; har du någon säkerhet för att jag brukar att ta lifvet af folk, efter som jag skulle skrämma ut ditt? Nu såg hon långt lugnare på honom. Det hade aldrig heller förut fallit henne så allvarsamt in att tro på ett visst rykte, som endast en enda gång flugit genom hennes hufvud. Men aldrig vidare brydde hon sig derom. Se mig till, Gunerus!4 svarade hon. — Det hänger så i vårt blod räddslan för det tolket, som du kom ifrån. Du må ge mig will! Jag är alldeles inte rädd för dig, och något annat behöfver du inte fråga mig; för det andra har jag aldrig, inför skaparen, trott dig om.4 De körde nu in i den vackra skogen, som ledde in till Qvarnbacksstupan. Vägen gick här alltjemt utföre, sedan de kommit uppöre höjderna vid Trollkärne:. (Forts. följer. kod