Aftonbladet – 12 januari 1865, sida 7

vid altarrunden under skriftermålet, kom han en gäng att kasta ögat nedåt Prestsätersstolen på qvinfolkssidan. Margreta satt der nedöjd, och han kunde se huru rörd hon var, ty hon skakades af snyftningar. Kanske hon tänkte på den dag då hon i nytt, hvit:, bredskodt förkläde sjelt gick till altaret första gången, eller kanske hon bar fram dessa tårar för hans skull? Då gudstjensten var slut och allt derefter fullbordadt, var hon den första som mötte honom i vapenhuset. Der stod fullt med folk omkring, så att hon sökte hålla tillbaka sin rörelse och visa ett lugnt och gladt ansigte. Margreta var sjelf i den vanlig högti sskruden i dag, med svart klädning, sko-förkläde och en hbredfållad och bespetsad hvit tyllslöja på hufvudet. Hon var mycket vacker — han säg det väl, ty ack! han hade äfven i denna stund ögon derför. Kanske hade hon heller aldrig förr varit så vacker, som då hon nu kom emot honom och visade sitt fagra anlete och såg på honom med de blida ögonen, der spår efter andaktens tårar ännu syntes. Då Gunerus kom hem, gick allt folket, den ene efter den andre, fram till honom, helsade, tog i hand och, efter yttradt: mässe !? tillade: ?Lycka till !? Till middagen var presten bjuden; äfven han gick sjelf fram och lyckönskade, tog i hand och talade några uppmuntrande ord, derefter fick Gunerus sitta med vid husbondsbordet vid prestens högra sida, som en annan hedersgäst. Så hade alltid vanligt varit när riksdagsmans egna söner gått till skrift första gången och hedersbevisningen blef derföre desto större. På eftermiddagen, då de som varit till middagen rest eller skingrats, hvar på sitt håll, drog sig Gunerus en stund tillbaka,