Aftonbladet – 10 januari 1865, sida 2

till, då gick han ut till dem och sade at: han för sin del tillräckligt lefvat på schå i sina dagar och nu hade annat atttänka på. Och så satte han sig vid boken igen och läste och grubblade. Riksdagsman märkte snart alt det kommit ett nytt gry i gossen och att det var något annat än bokstäfverna han funderade på, då han med törestickan i handen och boken på knäet satt vid spisen, endast till det yttre uppslukad af hvad han låste. Han försökte väl ett par gånger att komma till tals med honom, att locka och utforska honom, men det kom han ej långt med, ty Gunerus kunde ej tala med riksdagsman om sin slägt och fordna förhållanden såsom med Margreta. Det var väl derföre att han hade för stor aktning för den äldre mannen. Men en söndegsqväll, då husets alla andra karlar voro i granngårdarne, tog husbonden honom från boken, fick honom med ut på de nysådda gärdena för att se på den uppskjutande brodden af den kommande grödan och ämnade för allvar leta tankarne ur honom. De små gärdena under bergskanten lägo så svagt ljusgröna och vänligt leende i söndagsqvällen. Det röda Prestsätershuset med sin åt vägen vända hvita förstugndörr (og sig alltid derifrån så nytt och snyggt ut. Bandhunden sprang ut och in ur hundkojan och skällde när folk kom och sick öfver gården eller öfver åkerrenen. En väg, med unga björkträd på begge sidor, edde fram till boningshuset. Den stora cke obetydliga fruktträdgården låg bakom letsamma. Midtför huset på begge sidor ;m inkörsvägen lågo uthusen, på gammalt vis med en hvalfgång mellan logarne, de lesta nybyggda. Derframme vid ladugårdslörren stodo ett par qvigor råmande och