Aftonbladet – 10 januari 1865, sida 2

— Vi låna ur Posttidningen följande intressanta redogörelse för sällskapet Iduns sammanträde förl. lördags afton: I sällskapet Iduns sammankomst i lördags, som hedrades af hertigens af Östergötland närvaro, togs ettsteg framåt till befordrande af reformen i afseende på tilltalsord. Ge: neralen Hazelius erinrade nemligen med några ord derom, att han för åtskilliga år sedan till befordrande af denna suk lät sprida listor, å hvilka de personer tecknade sina namn, hvilka medgåfvo att låta sig tilltalas med pronomen Ni eller Deoch att dessa li stor fingo ganska talrika underskrifter både irom konungaborgen och de högre samt medelklasserna. Då generalen nu vid denna sammankomst såg många bland de herrar närvarande, hvilka å de nämnda listorna då hade tecknat sina namn. så hemställde han i främsta rummet till Cem, om de icke nu ville vidhålla samme förbindelse, liksom för öfrigt till samtlige de närvarande, om ic e de ville ingå på samma öfverenskommelse, ehuru talaren cj ville begära något bestämdt svar på ein framställning, liksom han ock ville låta valet mellan Ni och De fortfarande vara fritt. Framställningen tycktes allmänt vinna sympatier. Professorn N. J. Andersson höll derefter ett föredrag om Lappland, det han såväl för 21 och 20 år sedan, som sedermera sistlidne år befarit, och hvilket föredrag illustrerades dels med en tafla öfver Saggatjaur och Qvickjock (kopia, utförd af fru professorskan Andersson efter hr Holms berömda tafla), dels med kartor angifvande höjdförhållanden, vattensystemer, sädesoch trädgränser m. m,. Föredraget rörde sig hufvudsakligen omkring Lule Lappmark. der de till sina nationella egendomligheter bäst bibehållna lapparne bo, hvilka kalla sig Storfolket? och anse sig härstamma från en rik och förständig lapp vid namn Pansi, som under Carl XI:s resa i Norrland vann denne konungs synnerliga tycke och af honom fick privilegium jå hela sträckan mellan Qvickjock och fjellen. Talaren utgick då från Luleå stad, hvarifrån man till Edeforssen på båtuppför ellven passerar genom ett landskap, som till sin natur erinrar om Östergötlands och Skånes slätter, derråger går nästan bättre än kornet och hvete med fördel odlas; skildrade sedan den storartade och bkänförande skönheten af det ofvanför belägna landet då man förbi Storsand, rågens gräns, och den at konungen anlagde farmen Åminne färdas upp till Storbacken. hvarefter man kommer till Stora och Lille Lule elfs sammanflöde och ser den mindr: elfven med buller och dån genom den herrliga Porsiforsen utgjuta sina fräsande vågor i den lugnt och majestätiskt framflytande Stora Lule elf, som går attihafvet afbörd: sig sina från Stora Lulevattnen och det gigantiska fallet Njommelsaska (Harsprånget) kommande vattenmassor. Talaren skildrade nu det lappska mel.anlandet, sjöregionen, med dess aldrig försvinnande käle på sex fots djup, dess magra, ofta af frost felslående skördar, dess allmänna torftighet, stundom, såsom på Björkholmen, afbrutenaf en otrolig växtrikedom och dess öfverhufvud storartade karakier, det vackra Saggatträsk, med Qvickjock, fje!lnaturen med sina gla