Aftonbladet – 10 januari 1865, sida 2

cierer och Sulitelma, hvars öfversta spets, enligt lappirnes utsago ännu ej varit ar nål gon menniska bestigen och hvars hufvudmassa enligt talarens åsigt icke tillhörde Sverge utan Norge. Den väsentliga lappbefolkningen karakteriserades sådan den framställer sig i sina båda förnämsta stammar, Turpunosh Sirjak-lapparne, af hvilka de förra äro mera begifna på starka drycker, mindre sedliga än de sednare. Hvad dryckenskapen angår, för hvilken lapparne allmänneligen beskyllas, var talaren öfvertygad att densamma på sednare tider högst betydligt aftagit, hvilket glädjande förhållande talaren trodde härleda sig dels deraf att de för lappmarker så skadliga handelsresande från kusten måste vika för stadigboende landthandlande, dels deraf, att kaffeåtgången tilltagit i alldeles otrolig grad, emedan lapparne jemnt och ständigt dricka kaffe och det i ofantliga qvantiteter. En annan mot lapparne riktad beskyllning den för dåsighet och lättja, gendref talaren med hänvisning till all den oupphörliga möda hvarmed lappen måste förskalfa sig sitt uppehälle, besväret med de täta flyttningarne och med renarnes värd; och då man betänker att en renko (waja) mjölkar ej mer än en half jungru hvarje gång inser man lätt huru m,cket besvär det fordras blott för att få behöfligt mjölkförråd för lappfamiljen. Tillika anmärktes hurusom man oriktigt tillskrifvit lappen begär för täta ombyten af vistelseort, euär dessa ombyten med nödvändighet påkallas för renarnes hete. Sedan talaren skildrat den lappska folkstammens allmänna egenheter samtfjell-,skogsoch fiskarlapparnes särskilda vanor och olika lefnadssätt, påpekade han hvilken onvexling eger rum inom dessa hufvuddraz, huru man träffar lappar, men isynnerhet lappskor af utmärkt skönhet, med blåa ögon och ljust hår (porträtter af unga vackra ocl tjusa lappar och lappskor, målade af professorskan Andersson, förevisades) huru lapparnes af röken i kåtan ofta röda och drypande ögon äro begåfvade med så utomordentligt skarp syn att de med blotta ögat se renar beta och röra sig på fjellen på flera mils afstånd, der en annan med sjökikare knappast kan se annat än små punkter, och huru lappen med sin oftast till utseendet klena kroppsbyggnad dock plägar förena mycken fyllighet i former och en stor förmåga att med lätthet bära ansenliga bördor. Den med sin börda vandrande lappen vill väl ofta hvila, men det är då hufvudsakligen för att äta och härutinnan trodde talaren honom öfvergå allt hvad mera odlade folk kunna uträtta. Prof. Andersson hade hört försäkras, att tre lappar kunna i ett mål förtära en hel rehn. Talaren anmärkte om lapparnes språk, att detsamma är synnerligen välljudande, fattigt på verber och på uttryck för abstrakta begrepp, men utomordentligt rikt på beteckningar för alldagliga, konkreta föremål, hvarpå såsom exempel anfördes, att endast för begreppet sten finnas, 40 olika ord, alltefter stenens storlek, form, utseende och läge, samt att man knappast kan lägga sin hiwnd på en enda punkt af rehnens kropp utan att denna del af kroppen har sitt särskilda namn. -— Lappen har eljest svårt för att uttala tvenne på hvarandra följande olika konsonanter. Då ofta flera lappfomiljers hjordar gå tillsammans i skogen, är det medelst sin skarpa syn som hvarje lapp kan igenkänna och från de andra vid behof afskilja sina rehnar. Hvarje egare har med ett snitt i rehnens öra märkt honom. Hvar och en har sitt särskilda sätt att forma snittet och vid första ögonkastet igenkänner egaren eller hans tjenare rehnens märke. Såsom upplysande för den långsamhet, hvarmed träden i Norrbottens i allmänhet magra jordmån och med dess hårda klimat växa, förrevisade talaren en afskärning af en mer än 4100 år gammal fur, hvilken afskärnings yta företedde ungefär 9 tums diameter och em hårdhet såsom hos ek. — I redogörelsen om växtregionerna framhöll prof. Andersson, att i Qvickjocks lappmark granen går högre än tallen och björken ännu 1000 fot högre. Vi hafra här endast utplockat ctt och annat ur det sakrika föredraget utan att kunna gifva något riktigt begrepp om innehållets systematiskt ordnade form. Åtskilligt vore dock, om utrymmet sådant medoåfve, att tillägga om talarens skildring af lapparnes stridigheter med de inflyttande nybyggarne, om de bland lapparne gängse sjukdomar, hvaribland må rämnas det inlytande som man tillskrifvit katfedrickanlet såsom försvårande barnsbörden (hvilken bland lappqvinnorna eljest går utomorlentligt lätt) och om de svära förhårjninsar, eom halssjukdomen difteri under sistlidna år bland lappvefolkningen anställt. Denna Iduns sammankomst företedde en märkvärdghet, som ej må förbigås; vid soupern terverades stek af isbjörn, hemförd af våra Spetsbergsfarare. Denna stek var mör och mycket välsmakande och kännare funno den bättre och vida mindre kärf än tek af vanlig björn. Då det ligger i sällskapet Iduns bestämnelse att älven kunna exponera konstverk, å hade grosshandlaren Beer utställt en rre tafla af en tysk målare, Meijer, framtällande en qvinna med sina barn knäböande framför en madonnabild. — Vi hafva serut omnämnt taflan öfver Qvickjock, hvarill äfven kommo andra målningar, Lappnarksvyer af samma hand som den nysslämnda. — NN ille in undar dat ladnagudaettana Lan 8