Aftonbladet – 6 januari 1865, sida 3

af kläder och hela den förändrade skepnad, hvari han nu visade sig, skulle hindra en u prick, som han ej tycktes längta efter. öfter en god stuud, hvarunder ingen talade, yttrade en röst, som icke lät som någon menniskoröst, doft, men ändå tydligt, några ord på ett främmande och obegripligt språk, sådant tatarne tala det sinsemellan. Kors i herrans namn, du store Gud! hviskade Abla till Margreta. Nu blir allting förgjordt. Hon talar i magen, kontant som den svarte hästskojarn Alexander Ros på marknen sist! Den svarta tatarflickan log; vände sig åter åt elden och ställde sig att drömmande blicka in deri. Slutligen återtog hon i sin förra ton: Gud signe matmodren! Förunna mig en liten ulltygs-lapp a: den vackra väfven till julen att sätta kring mitt tunna lif. Vackert tyg; och vackert skall vackert ha. Slitna kläder, fattig föda, är för den, sim intet hem har.4 Vänd till Abla fortsatte hon: Ett par gamla strumpor och du må finna vänner på din dödsdag! Margreta gick tvärt öfver stugpollvet, derunder skickande ett bekymmerfullt ögonkast bort till Gunerus, började gräfva i en kista, men tycktes ej finna något der, nog godt eller nog dåligt, hvarefter hon vände sig till Abla och sade: Se väl efter Carl-Johan, Abla, medan jag går upp på vinden och får rätt på en ulldott åt henne. Någotannatharjag inte. Men då Abla blef allena i stugan med de begge tatarne, kände hon sig så förskräckt att hon med ett: Den onde och inte jag må vara i lag med dem! slängde Carl-Johan på armen och var i ögonblicket utom dörren, den hon ställde sig emot, för