Aftonbladet – 6 januari 1865, sida 3

genom den å sängen anbragta mekanismen erhålla alla möjliga lägen, utan att oroas äfvensom fullgöra sina naturbehof utan minsta flyttning eller olägenhet. En större modellsäng finnes utställd i huset n:r 9 Odensgatan, der den kan beses. Des är förtjent af läkares och allmänbetens uppmärksamhet. Till Aftonbladet utkommer om Lördag morgon ett extrablad, som utdelas till prenumerantorna såväl i hufvudstaden sem i landsorien, och innehållande do under !oppet af morgondagen ingångna nyheter... Till de sednaro afsändes det med dagons snälitåg och do förra behagado från klockan 8 på morgonen låta afbemta dot hvar coh en å sina resp. w.delningsställon, Låsa nummer af samma ex:rablad äro äfven för 5 öra styckot att tillgå på tidningens alla utdelalngsställen I kufvudstaden. Om kafre-oxporten m. m. (Ur Posttidningen.) Nya Dagligt Allehanda hade i måndags en af sina vanliga krartartiklar, deri hon bittert beklagar sig öfver det öfverflöd, som man här tillåter sig i mat, dryck och kläder samt särdeles i skodon. Man äter och dricker för mycket, kläder sig för väl och håller sig lör varm om fötterna. Denna anmärkning gäller dock icke egentligen de förmögnare. Fabrikanterna t. ex. hafva icke blott rätt att efter behag använda sina inkomster, utan äfven billiga anspråk att ill dessas förökande (genom skyddstullar) beskatta öfriga medborgare. Men klandret gäller den stora mussan af folket, hufvudsukligen arbetarne, för hvilkas röka ng man införskrifver stora qvantiter ost från Holland till 12 å 16 öre pr skålpund och fläsk från Amerika till fabulöst billiga priser samt stora massor hudar och skinn, hvilka sedermera i form af smorlädersstöflor väsentligen bidraga till spridande af lyx och veklighet. Det är väl sunnt att arbetarne icke 1å detta gratis, att de redligen betalt det med sitt arbete, men landet lider genom den stora importen och skogarne ge nom den starka exporten. Det är godt och väl att menniskorna må bra, men skogen har väl också rätt att lefva och frodas. Vore det icke bättre, om man såsom i de gamla goda tiderna svalt och frös en liten: tid, till dess landtbrukarne hunnit anskaffa tillräckligt lifsmedel, och nöjde sig med barkbröd och träskor, tills skogarne i Nya Dagligt Allehandas tanke ansögos hafva nått den utveckling, alt export af virke kunde tillåtas. Den som nödvändigt ville lefva öfverdådigt, kunde ju unna en liten förljenst åt de inhemska bränvinsbrännarne och sidenfabrikanterna, hvilka alltid varit varmt omhuldade i Dagligt Allehanda. 5Sidecbyxor, vargskinnsfrack, blyhatt och träskor vore ju en ganska snygg och efter klimatet lämpad nationaldrägt, hvars införande väl kunde förijena en liten uppofiriog af den bortskämda arbetaremagen. Att påtvinga andra, emot deras vilja, såiunda förändrade lefnadsvanor och diet, sy nes oss dock något hårdt, och så lifligt vi skulle understödja Allehandas bemödande, om fråga vore att på öfvertygelsens väg förmå menniskor till förnuftig hushållning med matvaror och skogar, kunna vi cmöjligen gilla ditåt riktade tvångsåtgärder, äfven om det utlofvade priset vore de skönaste tallskogar, bland annat derföre att dylika åtgärder aldrig visat sig ihotsvara ändamålet. I Norrland påstås, vi veta icke med hvad skäl, att anlagda skogseldar göra skogen oändligt mera skada än tullfriheten. Det är också icke endast för skogarnes skull som Allehanda ifrar för en genomgripande reform i folkets diet. Det förnämsta skälet är att ehuru folket mår väl så lider landet, emedan det fördjupar sig uti och nedtynges af utländsk gäld. Men lika hårdt och trukt löst som det vore att hindra hufvudstadens arbetare från att äta sig mätta, endast tör att tvinga skogssköflarne i Norrland till aktsammare vård uf landets dyrbara skogar, lika hårdt och fruktlöst vore det att ålägga dem ett sådant tvång i ändamål att förekomma våra jordbrukares skuldsättning hos utländningen. Denna skuldsättning har ju föröfrigt haft till syfte att öka produktiönen af jordbruksalster, och det är icke något förnuft i en klagan, som åå ena sidva är riktad mot den otillräckliga produktionen af landimannavaror och å den andra mot landibrukarnes sträfvan att, med tillhjelp af utländska kapitaler, stegra produktionen. Folket får icke äta, emedan jordbruksnär.ngen ännu icke anskaffat noz födoämnen, och landtmannen får icke låna för att uppbringa sin näring. Detta kallas att drifva nationalekonomien praktiskt, och la, som hysa andra åsigter, kallas ideologer. Vi hafva här ingalunda ordagrannt återgirvit Allehandas klagomål, utan omskrifvit em, men tro icke att vi uppfattat dem oriktigt eller derom gifvit en falk framställning. Närmaste anledningen dertill är en af Allehanda efter egen metod uppgjord tabell öfver exporten och importen af landtbruksalster åren 1843, 1853 och 1863. Till landtbruksalster räknar Allehanda, såsom hon sjelf medgifver något oegentligt, arrak, romm, konjak och porter samt beredda hudar. Det förundrar oss att Allehanda icke på samma grund inräknat silke och alla slag: väfnader, då hon skulle fått ännu