Aftonbladet – 13 december 1864, sida 2

icke hans väns allvar stäfjat och gett en säkrare riktning åt en karakter, hvilken af naturen egde långt mera af vaxet än af stålet. Under sin Carlbergstid och sedan allt framgent stod Helge Cederstam i en afgjord ogunst hos det täcka könet, en ogunst, hvilken han återgäldade efter verkligt procentarmanr. Den uppnäste, onoslige, linhårige kadetten, som dansade så afskyvärdt illa och som alltid hade ett stridande svar iberedskap, var följaktligen mindre väl, för att icke säga illa, tillå i de hus, der slägtekap eller bekantskap införde honom; ej helier hände det någonsin att han kom i åtanka vid de kadettreqvisitioner, som egde rum vid barnbaler inom Stockholmsverldens finare sällskapskretsar. Omtyckt af sina kamrater, sjelfskrifven chef för alla deras upptåg sami fönad af lärarne i anseende fill hans goda hufvud, hans flit och hans kunskaper, för hvilket sednare han likväl till en stor del hade Edvard att: tacka, tröstade sig Helge lätt öfver förlusten af de skönas ynnest. Som officer och återkommen till fädernehemmet, blefvo Helges antipatier mut mensklighetens skönare hälft långt ifrån korrigerade, utan fingo fastmera ännu solidare grund. Öfverste Cederstam, Helges far, var nemligen den mest förstockade qvinnohatare, och malisen påstod att hans fru gemål dertill gifvit honom alltför goda — fast inte goda, utan giltiga skäl. Hur som helst, fru öfverstinnan var för många långa år sedan gången till sina fäder eller till sina sstammödrar, och hennes efterlemnade make hade åtminstoue den återhållsamhet att öfver hennes person och egenskaper iakttaga en tystnad, som blott stundom hade det felet att vara alldeles för vältalig. Deremot tog den gamle herra gin skada igen genom att samla och