ritare, hvilken af dem hade minst eller minst ofta orätt, är svårt att afgöra. Af deeuropter 80.::: äro bosatta i landet Eller genomrest det, tala några fördelaktigt om Damaras, medan audra med lika stor värme yttra sig till fördel för Nathaquas. Vare härmed huru som helst, är dock så mycket klart, att Namaför ett per månader sedan gjorde sig skyldiga till ett groft öfvervåld, som ej kuude lemnas ostraffadt. När mr Andersson, den välbekante djerfve resanden och tra dera, sände några tusen stycken nötkreatur och får landvägen till Capkolonien, anföllo Namsquas plöisligt vaktarne, dödade några ibland dem och bemäktigade sig alla drifterna och hjordarne som krigsbyte. Mr Andersson synes först ha försökt att genom fredlig underhandling återiå sin egendom: men då han misslyckades häri, vände hun sig till sina gamla vänner och bundsförvandter Damaras, hvilka samlade sig till ettantal af 3000 man, och med mr Andersson och mr Frederick Green i spetsen för sig, ryckte ut mot fienden. Namaquas hade till sin förnämsta försvarsposition utsett ett brant berg och, sedan de befästat det det bästa de kunnat, uppslagit sitt högqvarter ett stycke bakom det och der äfven placerat boskapshjordarne, som gifvit anledning till kriget. Damaras gjorde, under sina europeiska anförares ledning, ett tappert anfall på berget och voro snart herrar öfver positionen. Derifrån ryckte de vidare mot det fiendtliga högqvarteret, då under marschen mr Andersson hade det missödet att få en kula i låret, som helt och hållet krossade benpipan. Han låg der nu i två timmar, utsatt för korselden från vän och fiende; men slutligen blef hans folk herrar öfver fältet, slog fienden i grund och lyckades att återtaga den allrastörsta delen af den stulna boskapen, hvilken kort derefter, jemte mr Audersson sjelf, i säkerhet framkom till missionärstationen i Otjimbingne. En annan sorglig tilldragelse i samband med denna händelse återstår ännu att berätta. Bland de Damaras, som kämpade sida vid sida med mr Anderssons skara, var äfven folket från missionärstationen Rehoboath. De begåfvo sig på hemvägen och hade kommit helt nära stationen, då de anföllos af en skara Namaquas, som samlat sig efter nederlaget. RehahoathmännenTörsvarade sig tappert, men f rmådde ej skydda sina vagnar, af hvilka de flesta blefvo tagna och förstörda, och fienden stack dessutom gräset omkring dem i brand, så att feral arn och qvinnor omkommo i lågorna. Den mähriske missionären i Rehaboath, pastor Kleinschmidt, var hos folket då anfallet . skedde, men blef under förvirringen skild ifrån dem och måste tre eller fyra dagar irra omkring bland bergen utan mat eller tak ; öfver hufvudet. Han kom slutligen tillbaka . till Otjimbinque; men den ångest och del! mödor han utstått hade ett så menligt inflytande på hans helsa, att han några få dagar efter sin ankomst afled. Hans bortgång beklagas djupt af hans vänner i Damarslandet och skall äfven väcka en smärtsam känsla hos många, som under resor i dessa trakter åtnjutit hans gästfrihet och alltid funnit honom beredvillig alt lemna dem ell den hjelp, som stod i hans makt, Bom missionär var han en af de mest dugliga, energiska och sjelfuppoffrande i landet.? Följande utdrag af det ofvannämnda brefvet från hr Atdegeson till en af hans anhöriga skall säkert läsas med stort och djupt 1 deltagande af hans talrika vänner och väl-lönskare här i landet. Brefvet är dateradt den 31 Augusti från missionärstationen Otjimbinque i Damaralandet, dithan, svårt sårad, fördes efter striden den 22 Juni, och lyder i utdrag sålunda: Ni har säkert undrat på min långvariga tystnad på den sednaste tiden, men jag fruktar att när ni få veta orsaken, er undron skall förbytas till sorg. Som jag endast med största möda och svårighet kan skrifva, måste jag göra min berättelse kort. ?För omkring tre eller fyra månader sedan blefvo omkring 1100 af mina nötkreatar, utom en myckenhet får och getter samt åtskilligt annat gods (till ett sammanlagdt värde af omkring 3000 pund st. eller 54,000 rdr rmt), medan de voro på väg tilll Cap, tagna af Namaquas, hvarvid äfven flera af mitt folk blefvo i kallt blod mördade. Det skedde genom öfverrumpling. Mr Fr. Green, som hade befälet öfver karavanen, men: som för ögonblicket händelsevis ej befann sig på stället, var ytterst nära att dela samma öde och undkom med knapp nöd. Ja befann mig vid Walwich Bay när l G 1 1 I ( s Å detta hände och stod just i begrepp att med j1 min familj begifva mig till Cap. Men dessa i ledsamma. nyheter, som bragtes mig afl. Green sjelf, ändrade naturligtvis mina pla-j ner. Saken var för allvarsam att ej beif-t ras. Jag sände derföre min hustru sjövä-!1 fe till Cap, för att bringa henne 1 säkeret, medan jag sjelf stannade q-.ar, för att ; se hvad som kunde vara att göra för att!; befordra tjufvarne och mördarne ill för); tjent näpst. Men som jag för tillfället vart svårt plågad af en ögonsjukdom, skickadelr jag Green till Otjimbinque för att söka få!f de vänskapligt sinnade Damaras att gripa!, till vapen. 1 Vid pess tre veckor derefter, då minat ögon blifvit något bättre, begaf jag mig ef-l1 ter till Otjimbinque och fann mig efter! några dagars vistelse der i spetsen för in. emot 2000 Damaras. En ganska respekte-, bel styrka, skall ni säga, och den var sål, utan tvifvel äfven. Men det var att befara, , ett när den fördes i elden, ej en fjerdedellt skulle uthärda första salfvan. : Efter ett långt och länge fruktlöst sö-l! kande träffade vi slutligen på fienden. Han hade förstuckit sig i klyftorna af ett bland de mest fruktansvärda berg jag här i landet sett, och som han genom artificiella stenverk gjort ännu fruktansvärdare. Berget var omkring tre (eng.) mil i omkrets och jag skulle tro vid pass 1000 fot högt. Det var ett verkligt kaos af stora granitblock och bullerstenar. Vägen, som förde upp till detta röfvarnäste, var mycket brant — 459 stupning — men på många ställen ! alldeles lodrät. Utan att synnerligt tänka l( på något af dessa fruktansvärda hinder, eller på: vår fiendes antal, och blindt litande på den ursinniga häftighet, hvarmedc Damaras anfalla sin fiende, samt min vän Greens bepröfvade mod, gaf jag genast or-! der till anfall. Berget stormades på flera l punkter, men fienden var starkt befästad och full af tillförsigt, och vi behöfde fem och en hali timmars hård strid innan han blef fullkomligt slagen. Segern var fullständig, men för mig sjelf. personligen knappast uppvägande den olycka, som träffade mig. Mitt högra lår blef nemligen så fullkomligt krossadt af en kula, att jag blifvit en krympling för lifstiden. Ingen liten olycka för en man af mina verksamma vanor och sysselsättningar. Vi erhöllo ett ofantligt byte, i skepnad af oxar, får 0. 8. v., men mina vännor Namarnaa hamamnarda atm af mitt hinln.