Aftonbladet – 16 november 1864, sida 2

Vittnet: Det är enahanda; sådant utgör j någon förebråelse. Ordföranden: Har ni skrifvit de bref, om äro handlingarne bilagda? Vittnet: Ja. Advokaten Janecki framställer den fråan, om vittnet också bekommit några svarskrifvelser. Vittnet bejakar denna fråga ch uppgifver, att han utlånat svaren till n viss Roselle i Paris, hvilken — såsom ittnet sedarmera erfarit — sålt dem till refve Duialynski. Kronadvokaten Adelung: Det förstås af ig sjelf, att instruktionsdomaren Kriger ls icke inlåtit sig på detta anbud. Hr Xriger har anvisat vittnet att vända sig ill preussiska legationen i Paris; vittnets rbjudande att spionera mot betalning har j till den ringaste åtgärd föranledt. Advokaten Janecki: Hr kronadvokaten nisstager sig, ty ur det andra i ordningen vf vittnets bref framgår, att han fått svar vå det föregående. Det kan således anses ör afgjordt, att en privat-korrespondens ot rum mellan instruktionsdomaren Kriser och vittnet. Advoka!en Elven: Jag önskade fästa uppmärksamheten derpå, att hufvudfrågorna j blifvit genom vittnets hörande utredda. L sitt första bref uttalar vittnet den önskan, att man ville göra honom propositioner. För svarande sidan är det nu ar vigt och intresse att få konstateradt, hvad hr Krioers svar innehöll. Om vittnet ej vill yttra sig derom, så tillåter jag mig yrka, att instruktionsdomaren Kriiger förekallas, för att genom hans hörande komplettera det ofullständiga faktiska materialet. Det kan förnekas vara egnadt att väcka en viss förvåning, att vittnets samtliga bref äro handlingarne bifogade, men deremot koncepten till. svarsskrifvelserna alldeles saknas. Jag utgår från den åsigten, att allt hvad instruktionsdomaren företager i en kriminalprocess bör qvarstanna som bilaga till rättegångshandlingarne, och att en privat brefvexling ej får föras. Ordföranden: Hvad innehöll hr Krigers första bref till er, Fauchereux? Vittnet: Det första brefvet var skrifvet på tyska, och jag tror mig ungefärligen ihågkomma dess innehåll... Ordföranden: Brefvet fins här verkligen. Brefvet blef nu uppläst. Hr Kriger yttrar deri att, då han ännu ej visste, hvilka upplysningar vittnet hade att meddela, han ej heller kunde göra några anbud, utan måste öfverlemna åt vittnet att anmäla sig hos preussiska legationen. Ordföranden: Hvilken öfverenskommelse ingicks mellan er och hr Kriger beträffande edra omkostnader här och i Paris? Villnet: Att jag skulle bekomma ersättning för alla kostnader. Ännu isista skrifvelsen, der jag anmanas att inställa mig, lofvade han att jag skulle erhålla betalning. Ordföranden: Hvad räknade ni till edra kostnader i Paris? Har han lofvat, att ni skulle få pengar för edra spaningar efter bevis? Viltnet: Han yttrade att, om jag anskaffade bevis, kostnaderna skulle ersättas. Ordföranden: Har ni fått mer, än edra resekostnader? Vitnaet: Nej, just för resekostnaderna har jag fått ersättning. Advokaten Janecki: Mohren har gjort sin pligt, Mohren kan gå.? Ordföranden: Men, denna anmärkning kan omöjligen höra hit; jag nödgas derföre kalla er till ordningen, hr advokat. Advokaten Elven: Jag tillåter mig föreslå, att förhöret med vittnet ej vidare fortsättes. Jag kan ej föreställa mig, att domstolen ens kan hysa någon tanke på, att med detta förhör förspilla ännu ett ögonblick af den dyrbara tiden. Att efterforskningar måste anställas till utrönande af de faktiska omständigheterna, ligger i sakens natur. Men jag hyser den åsigten, att åklagaremakten, sedan hon kommit i besittning af brefvexlingen, hade kunnat dervid låta bero; jag tror, att hon bort intaga den ståndpunkten, att ej åberopa ett falskt vittne. Hvartill skall denne mannens vittnes mål tjena? Kan väl någon sätta tro till hans uppgifter? Han erbjuder sig att vara till tjenst, i fall man gör honom antagliga propositioner. Och hvad tilllägger mannen — han, en infödd fransman? Han säger: Jag skall finna de rätta medlen att bringa de franska frivilliga i edra händer.? Ett sådant vittne har anledning att frukta stadgandena i Code pånal. Advokaten Gneist: Såvidt jag förmår öfverse sakens beskaffenhet, har svarande sidan ej den ringaste anledning att frukta vittnet; tvärtom tror jag, att vi kunde göra oss honom till nytta. Men jag instämmer lifligt i hr Elvens protest mot ett sådant vittne. Dessa mouchards äro i Paris en kurant artikel; våra tyska domstolar ha hittills icke kännt dylika (!). De tillhöra en klass af moraliskt så ovärdiga menniskor, att det för svarande sidan, om hon föreslagit detta vittne, skulle vara en hederssak att afstå från dess hörande. Vi förvänta endast en förklaring från kärande sidan, att man ej lägger någon vigt på vittnets utsagor. Kronadvokaten Adelung: Den förebråelse, som svarande parten riktat mot åklagaremakten, för jag tillbakavisa. De bref, som här blifvit framlagda, ha förut ej kommit för mina ögon. Jag vill ej åt vittnet vindicera någon synnerlig trovärdighet, men då förhöret med honom redan börjat, så bör det ock fortsättas till slut. Jag lägger mycket ringa vigt uppå, hvad vittnet ytts