Aftonbladet – 16 november 1864, sida 2

I trenne dagar var Leslie alldeles öfverväldigad af vrede och förtviflan; men efter denna tids förlopp började Leonoras ljufva bild att skymta fram genom de rasande lidelserna, likasom månens ljus på en mörk, molnhöljd himmel. Han ryste öfver den hårdhet hvarmed han hade behandlat den vekhjertade unga flickan, och han kunde nästan icke uthärda att tänka på huru ängeslig hon hade sett ut, huru hon hade måst uppbjuda hela sitt mod för att lägga sin hand på hans arm, och huru förtviflad hon hade blifvit då han lemnade henne ute i parken, Han ausåg henne ännu alltjemt för lika brottslig som han hade trott i första ögonblicket; men han var nu färdig att lemna rum åt den tanken, att han hade straffat henne alltför grymt, och han hyste derför en innerlig önskan att bedja henne om förlåtelse för det sätt hvarpå han hade hämnats på henne för hennes trotöshet, oaktadt. det för ingen del var hans afsigt au återknyta det sönderslitna bandet. Då han väl hade kommit öfverens med sig sjelf att detta var den afsigt som förmådde honom att åter söka få se och tala vid henne, satte han hastigt sin plan i verkställignet och befann sig inom kort i närheten af Chausen Wood. Han vandrade oupphörligt omkring på de ställen der han förr hade mött Leonora; men hon kom