Aftonbladet – 16 november 1864, sida 2

hvarken på morgonen eller eitermiddagen, och som luckorna nu vid vinterns annalkande sillslötos för fönstren, kunde han icke, såsom han hade gjort under sommaren, utifrån betrakta dem som uppehöllo sig i rummen. Då Leslie sålunda hade flackat omkring i tjugufyra timmar, gick han in i huset och frågade efter mr Chausen. Han fick till svar, att denne ännu icke hade återkommit hem. sÄr miss Chausen hemma? Ja, hon gick och spatserade i trädgården. Det var honom icke möjligt att fråga om Leonora; han följde tyst efter betjenten, och man kan snarare säga, att han fruktade att se de båda unga damerna tillsammans än att han önskade det. Så länge betjenten var qvar beherrskade Leslie sitt sätt, men så snart miss Chausen och han voro allena, utbrast han häftigt: . Kan jag få tala med miss Ladylift? Laura tvekade hvad hon skulle svara. Jaså, hon kan således inte förlåta mig? fortfor Leslie. Kan ni förlåta henne? elEn man har alltid rättighet att förlåta en qvinna. Hvar är hon? Mr Leslie .. vet ni inte? Store Gud!4 utbrast Leslie. Jag har dödat henne! Och hon stirrade vildt på Laura, emedan han väntade på det föriärliga svaret. eNej, huru kan ni väl tro något sådant? sade Laura. Men hon vistas inte längre här. Hon begärde att bli förd till klostret, och jag måste göra henne till viljes, innan 8 ännu hade fått tid att rådfråga min ror eller sjelf rätt öfverväga saken. Marte Y