Aftonbladet – 21 oktober 1864, sida 2

I några af Bournonrilles större balletter förekomma partier, der pantomimen verkligen Tått sig tilldelad sin, enligt vår åsigt, rätta bestämmelse, men äfven der förekommer tillika esomoftast detta onaturliga gestikulerande, som handgripligt talar — om saknad talförmåga och ett bemödande att derförutan göra sig förstådd. I hr Martins ballett får man bevittna sådant i öfverflöd, och vi tro, att intryci ska väl tänkta första let? lider ganska mycket häraf. Den liflighet i åtbö ådagalägger, kan un heter icke göra någon alltför lycklig effekt. Såsom dansör utveck ket af den i öfrigt ganafdelningen af Idearder, som herr Carey er sådana omständigar han mycken vighet och en ganska ovanlig förmåga i dessa kringsvängningar, piruetter och språng, som utgöra den manliga dansens tours de force?. Till följd af något, åtminstone skenbarligen, sjukligt i hans komplexion och ett visst dermed sammanhängande allvarligt, nästan dystert uttryck, erfor man emellertid ett visst pinsamt intryck vid bevittnandet af de stora ansträngningar, som dessa prestationer påtagligen medföra. MII Forsberg, som har det andra hufvudpartiet i balletten, utvecklar vid utförandet af detsamma så mycket behag och en så högt utbildad färdighet, att hon tyckes på god väg att utbilda sig till en dansös af örsta ordningen. Hennes framsteg sedan förra spelåret äro högst anmärkningsvärda. Man torde sällan få se smidigare, mera behagfulla rörelser än hennes. Något mera! säkerhet torde ännu återstå att förvärfva, men skall utan tvifvel småningom ernås. Hennes dans i Idealet? har skördat bifall i ympighet och det blirtill en hufvudsaklig del mill Forsbergs förtjenst om publiken ickekommer att knota derötver, att Kongl. teaterstyrelsen låtit de talentfulla systrarne Healey öfvergifva vår scen. Men vi torde ha sysselsatt oss länge nog med balletten, allra helst som den dramatiska scenen haft, äfven den, att erbjuda en mycket intressant företeelse, om hvilken vi icke böra underlåta att nämna några ord. MIl Nerman lemnade för ett par år sedan vår scen för att sluta sig till de skådespelare, som anställdes vid teatern i Helsingfors, och hon qvarstannade i den finska hufvudstäden, hos hvars konstvänner och bil-: dade familjer hon funnit ett välvilligt mottagande, äfven någon tid efter det teaterns brand derstädes Tföranledt skingrandet af det skådespelaresällskap, som hade uppträdt på densamma. Sedermera har hon under en längre vistelse i Paris fortsatt sina konststudier och vi ha nu på den under tiden till kongl. dramatiska teatern förvandlade scen, som hon förut tillhörde, återsett henne i en liten fransk komedi, som lemnat henne ett gynnsamt tillfälle att ådagalägga, det hon icke förspillt det tillfälle hon haft att studera goda mönster. MIl Nermans roll i En liten förmyndare tillhör den naiva genren, för hvilken hon redan förut hade visat sig ega vackra anlag. Den lilla förmyndaren är en från klosterpensionen oförmodadt utsluppen ung flicka, som plötsligt uppträder i hemmet hos en far, som, blifven enkling redan i unga år, kastat sig in i parisernöjenas hvirfvel och hardt nära glömt bort att han har en dotter. Kontrasten mellan hennes barnsliga oskuld, hennes rena hjerta, och de kretsar, i hvilka han sökt sina förströelser, låter honom ögonblickligen inse deras rätta halt och beskaffenhet, och ställer honom helt och hållet under den ljufva flickans inflytande, ett inliytande, som, i parentes sagdt, sträcker sig äfven till en ung man bland hans vänner, hvilken äfven synes Pbehöfva en liten förmyndare?. MI Nermans väl nyanserade spel bidrager i hög grad att läta de många fina dragen i vetta lilla deliciösa stycke framträda så som de böra och att föranleda den förhoppning, ati vär scen, då den återvunnit mll Nerman, förvärfvat en talent, som skall blifva en prydnad för densamma.