JCETLIU late Sig UlSad SKOIMMCICP all begealla så genomskinliga slöjor, att man rätt välj kan betrakta deras anletsdrag; de äro bleka och färglösa som blommor uppdragna i skugan och afstängda från hvarje solstråle. cke utan afund tyckas de betrakta de europeiska damer, som här svassa fram i sina parisiska krinoliner. Vid den långa bron ligga en mängd roddbåtar eller Kaiker, som erinra om vära Norrlandssnipor, men ha vackrare form och äro förfärdigade af fina träslag samt försedda med träsniderier, stundom målade, stundom förgylda. De äro mycket lätta, så att man måste noga hålla jemnvigten; hvarföre ock passagerarne vanligen sitta på dynorå bottnen. Man akte sig, om men är en främling, att stiga i en Kaik utan att säga resans mål bestämdt och efterhöra priset, ty roddarne äro mera prejande än eliten af oförskämda åkardrängar. Kaikernas antal uppgifves till 17,000 och Kaikmännens till 20,000, af hvilka de flesta äro greker eller armenier, de förra goda sjömän, de sednare simpla roddare. en plats! Här kommer verkligen en vm i hvars dinglande vagnskorg åka 6 å 7 beslöjade damer, kanhända tillhörande en förnäm mans harem. Denna och några andra vagnar, som jag sett här, påminna om den sjuglasvagn, hvaruti vår höglofl. landtmarskalk plägar åka, eller de granna karosser; som begagnades vid sednaste kröningen. Läåtom oss fortsätta öfver bron! Vi omringas af hungriga ciceroner, merändels italienare eller spanska judar. De äro odrägliga och kunna skäligen räknas till rigrundens plågoandar. Jag har ofta ensam besökt Stambul; men blef en gång så kringränd af denna penningmygg, som på mig gjort de sämsta affärer, alt jag måste taga min tillflykt in i en bokhandel, der jag på omsvep efterfrågade en ritning öfver Aja Sophias inre. Lyckligtvis fanns ingen sådan. Några af mina förföljare troppade af och slutligen var blott en jude qvar; jag gjorde mig ett nöje af att trampa honom på fötterna. Då började han förstå, att här var klen förljenst. Då jag skulle lemna Konstantinopel, mötte jag vid hamnen samma ciceron, som då ganska hånligt sade: lycklig resa! — Tack, min herre! — svarade jag. Redan vid första besöket i Stambul såg jag,många märkvärdigheter, hvarom annorstädes. Hvilken rörelse i denna ofanthga Turkstad! Här ett kaffe, d. v. s. en åt gatan öppen butik, der turken sitter med benen i kors och röker sin Tschibuls, en lerpipa med längt skaft och tjockt munstycke, elier-en Narghileh, hvers rök medelst slang suges igenom en vattenflaska. Dessa rökande turkar äro icke: precis så nyfikna som våra stockholmare; åh nej, de vända icke blicken, än mindre hufvudet för att betrakta oss främlingar, då vi sälta oss ned och begära kaffe. Detta kaffe, som är samkokadt med socker, är ganska mustigt och har en tjock bottensats, det är genska godtt Vi kunna nu betrakta ett bageri, der bagaren sticker skaftet af grisslan ett stycke ut på atan, då han skall taga brödet ur ugnen. er åter ett garkök, en restauration, der man hemtar steken ur pannaw och förtär den på stående fot. Olika varor hållas till salu vid olika gator; men hufvudsummaa af all handel i Stambul är förlagd inom den namnkunniga bazaren, en labyrint af ölverläckta gångar med alla slegs butiker, öfver hvilkas rikedom man ofta förvånas. I denna labyrint vågar sig främlingen icke gerna in utan ledsagare; och då man inträdt, får man följa strömmen, till dess man finner någon af utgångsportarne. Hufvudgången är numera stenlagd, hvarför man har att tacka franska soldater från Krimkrigets tid. Längst in i bazaren ligger den egentliga Besetzan, der endast dyrbara vapen, guld och silfverarbeten, eller sådant, säljes. Här tråffar man gammalturkar med vördiga skägg, hvilka icke bry sig om sultan Mahmuds reformer eller vika en tum från gammal sed. Här skall man ock träffa de rätta opium-ätarne, som röka äfven sofvande, och fatalisternas mest ståndaktiga stamtrupp. Jag trodde att vår ciceron skulle visa oss en opiumätare, då han införde oss i en vapenbutik; men i stället tunno vi en ståtlig turk, för hvilken vi blefvo något förlägna, då viicke kunde köpa nägot af all den prakt han förevisade oss. Det erkännes allmänt, att de franska truppernas vistelse i Konstantinopel under det orientoliska kriget bidragit att förändra många förhållanden, ja — enligt vissa rätt-trognas mening — mer än den store profeten lärer önska. Emellertid äro fransmännen här mycket populära, och detta med allt skäl. Stambul har icke några hoteller (dessa ligga i Pera), men omkring 200 khaner eller offentliga herrbergen, der främlingen kan finna rum gratis. Dock bör han möblera sjelf och betala uppassningen. — De turkiska baden äro bekanta; de äro både måsga och stora. Dessutom har man många vattenledningar, brunnar och cisterner, isynnerhet vid moskåernas förgårdar. Alltid ser man turkar, som två sig: religionen bjuder det. Men det föreföll som om dessa tvagningar voro mera en eeremoni än de verkligen gingo ut på att tvätta bort smutsen, ty den stora massan turkar har intet öfverflöd på snygghet och renhet. Hela deras stad är skräpig, och de offentliga latserna likna sophögar. Hvilken tröghet hos detta folk! Om gatan fält en grop, der tiode mest älskade mulåsnor afbrutit sina ben, så faller det knappt någon in att fylla en sådan grop. (Forts.) Underrättelser från Danmark. Prinsen af Wales har blifvit utnämnd till Dannebrogsman. mad ar Arr 2 Mm 1 H ,