Aftonbladet – 21 oktober 1864, sida 2

De sednare dagarnes händelser inom vår teaterverld äro dansören hr Edouard Careys debut och skädespelerskan mil Nermans återuppträdande härstädes. Vikunna tillägga en tredje, som visserligen icke varit betecknad säsom sådan på atlischen, men som likväl blifvit det ?par droit de conquete?, nemligen den furore, som mil Forsberg gjort i den nya ballett, i hvitken vi fätt göra den rämnda främmande dansörens bekantskap. Denna balett benämnes Idealet och är komponerad af den nuvarande skicklige ledaren af Kungliga teaterns ballett, hr Martin. Den är indelad i två afdelningar, den ena en pantomim, den andra innefattande den egentliga balletten. Pantomimen, i mera begränsad mening, är en konstart, som i våra dagar icke kan anses i högre grad ega publikens tycke. Måhända ligger orsaken härtill till någon del deri, att den i icke så ringa mån urartat från hvad den antagligen skulle vara, så framt den skulle ha något anspråk på att höra till skön konst. Det synes oss, att man måste antaga, det meningen med denna mimiskt-plastiska konstart mäste ha varit, att åtbörder och minspel skulle vara så uttrycksfulla, att åskådaren kunde fatta de känslor och sinnesrörelser, som uttrycktes, eller den handling, som framställdes, utan att han behöfde förnimma de handlande personernas ord. Men ett oeftergifligt vilkor härför synes oss vara, att åtbörderna äro naturliga, at de äro sådana, som åtiölja uttrycket af en sinnesrörelse eller de meddelanden olika individer emellan, hvilka situationen påkallar. Ett af två måste härvid inträffa: antingen att situationen är sådan, att handlingen verkligen kan tänkas vara stum, eller ock att, fastän en deklamation tänkes försiggå, om hvilken åtbörderna gifva en föreställning, åskådaren befinner sig på sådant afstånd från eller på annat sätt försatt så utom skådeplatsen för handlingen, att han väl ser hvad som tilldrager sig, men icke hör hvad som säges. Det faller af sig sjelft, att pantomimen, sålunda tänkt och utförd, skulle taga i anspråk framställar. förmågor af högre ordning; men den skulle också då kunna tillvinna sig åskådarens intresse och skänka honom en verklig konstnjutning. I stället se vi vanligen nu för tiden, under namn af pantomim, en framställning, der man tycker sig åskåda samlingar af verkligen stumma personer, meddelande sig med hvarandra genom hopade, till en del mycket konvent:onella åtbörder, som ha sta kt tycke af de döfstummas teckenspråk. Vi undra derföre icke alls på, om man under sådana pantomimer, som numera oftast äro förundna med dans, finner åskådarne bli otåliga under de egentligen pantomimiska scenerna och temligen ljudeligt ge tillkänna sina önskningar, att de framställande icke längre skola stå och sjäpa sig?, utan att balletten, som erbjuder större njutning (en njutning af mycket ?blandad? beskaffenhet, i fall man skulle börja att närmare undersöka dess beståndsdelar) snart måtte ta sin början.