Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

är omöjligt att genast få alla skollärareplatser i Nordslesvig besatte med tyska seminarister, och derför låter man tills vidare de danska skollärarne stanna qvar, men fordrar utaf dem, alt de jemväl skola kunna undervisa i tyska språket, och gifver för framtiden seminaristerna fullkomlig tysk utbildning. Efterhand förtyskar man sålunda skolorna. Med den högre skolundervisningen skedde det genast, i det Haderslevs latinskola förändrades från dansk till tysk, och i de lägre skolorna inträngde tyskan gradvis. Man börjar med att införa en timmas daglig undervisning i tyska, och man skall sluta med att meddela all undervisning på tyska, samt att blott i en eller annan timma i veckan undervisa i det danska modersmålet. Det är hvad de tyska bladen kalla att indraga inbyggarne inom den tyska kulturens krets.? I nära förbindelse med skolan stå de danska folkbibliotekerna. Befolkningen hemtade derifrån en god och sund läsning, som väckte sinnet för fäderneslandets angelägenheter och forntidens stolta minnen. De äro nu tillslutna af de tyska herrarne, och från hela Tyskland insändas tyska böcker till hertigdömet, såsom ett medel att befrämja den tyska propagandan. De ryska tyrannerna hafva också borttagit folkbibliotekerna i Polen, och Slesvig skall i detta liksom i så många andra hänseenden likna Polen. I kyrkan gär det på samma sätt som i skolorna. Danska presterna hafva öfverallt blifvit afskedade och ersatta med sydslesvigska och holsteinska prester, som icke äro danska språket mäktiga, och som derföre skola använda alla medel för attisina församlingar införa sitt eget tyska språk. En holsteinare, som aldrig kunnat danska, utnämnes till prest i mellersta Slsvita der inbyggarne förstå och tala både danska och tyska. Då han varit der några månader antages han hafva lärt tillräckligt danska att kunna förkunna Guds ord på detta språk för nordslesvigarne, och så förflyttas han norrut. Han talar en dialekt, som stöter hvarje danskt öra, och gudtjensten blir till spe och förargelse. Men folket, som till en början uteblir från kyrkan, kan icke alltid motstå längtan att besöka Guds hus, och slutligen vänja de sig att höra sin prest tala det främmande tungomålet, de lära tyska ord af hans predikan, och tyska språket går äfven från kyrkan småningom öfver i deras samtalsspråk. I de kommunala församlingar, hvilkas medlemmar framgå genom borgarnes fria val, kan man icke hindra danska språket att låva höra sig, då man går lagligen tillväga. Men då öfverhoppar man de jiagliga formerna; man afsätter de afborgarne välda deputerade och utteager sjelf bland de invandrade tyskarne några individer, som man kallar deputerade borgare och påstår att de ärd kommunens representanter, deras röst skall gå och gälla såsom kommunens, Man borttager äfven det stöd för danskheten, som kunde ligga uti en dansk press. Man tillåter blott utgifvandet af ett danskt blad i Slesvig, och till dess redaktör insätter man en förlupen tysk, som skrifver sina giftiga artiklar på tyska och öfversätter dem på ett språk, som är hvarken danska eller tyska. Så går man tillväga i Nordslesvig, sådant är det ?fria bruk? man medgifver danska språket i kyrka, skola och kommunallif. I jemnbredd med denna skonslösa tyska propaganda, som lifligt påminner om Preussens beteende i Posen, om Österrikes system i Böhmen och Ungern, går ett hårdt personliot våld mot alla dem som sätta sig emot förtyskningen, som hålla fast vid sitt danska fädernesland och danska modersmål. Genom ett utbredt spionsystem, genom en flock banditer, iklädda de maktegandes uniform och benämnda preussiska gensdarmer, efterspårar man hvarje person som icke vill göra sig till tyskarnes viljelösa redskap. Fängelserna fyllas med dessa politiska förbiytare?, i de uslaste tjufhålor, bland missdådare af alla slag, insättas de anseddåste män från stad och land, och aktade borgare hemsökas med straff, som pläga användas för stöld och tjufveri. Hvad hafva de då brutit dessa borgare från Aabenraa, dessa bönder och skollärare från Grams härad, som nu befolka de slesvigska arresterna? De hafva tillåtit sig att underskrifva en adress tull den öfverhet, som makthafvarne sjelfva insatt, en ödmjuk bön till den, att inför Preussens och Österrikes herrskare tolka deras sorg öfver att skiljas från sitt danska fädernesland. Eller de ha deltagit i en-adress tilldanska konungen, hvilken ännu är deras lagliga landsherre, så länge icke den förödmjukande freden är afslutad, som öfverlemnar dem i främmande herrskares våld. I Preussen och Österrike betraktas hängifvenhet för konung och fädernesland såsom statsborgarens högsta dygd, men i Slesvig förfölja dessa länders regeringar samma känsla såsom ett brott, hvilket förtjenar det strängaste straff. Till och med preussiska regeringens organer ha erkänt, att Slesvig icke är något tyskt land och att Tyskland icke har annan rätt dertill än den, som tyska stormakterna skola få derigenom, att konungen af Danmark till dem afstår sina rättigheter. Och likväl blyges icke de preussiska herrskarne att såsom upproriska vgitatorer straffa dem, som, innan afsägelsen ännu skett, erkänna konungen af Danmark såsom deras rätta öfverbufvud och innefatta honom i sina böner. De lofva att bevara danskheten i Nordslesvig, och samtidigt hetsa de sina sensdarmer på dem, som slutit sig tillsammans för att värna sitt danska modersmål. De komma, med befriarens heliga namn skrifvet på sina fanor, och så smida de kedjor, som skola göra en fri dansk befolkning till tyskhetens slafvar.