Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

om Davie Calderwoods död med blott en lätt suck och frågade derpå likgiltigt: Jag hade en bror också — säg mig något om William. William handlade ädelt och derigenom upphörde han att vara olycklig, sade Lettice undvikande. Olycklig! upprepade fången drömmande. ?Ah, jag hade glömt — vi hade måna djupa sorger i vår ungdom — han och u och jag...s Patrick, låt oss icke tala derom! Jag skref till William och sade honom allt; han löste mig från mitt löfte. Tiden mildrade hans smärta. Han stannade i det främmande landet och gifte sig der, och nu — gråt icke Patrick, ty medan han lefde var han mycket lycklig — nu är han död. Stackars William död! min ende broder död!4 sade Patrick tankfullt. Derefter satt han tyst en lång stund, blott då och då yttrade han några brutna ord. Slutlien sade han: Och du Lettice, huru är et med dig? : Jag är, som du lemnade mig — blott stackars Lettice Calderwood; jag har blifvit gammal, detta är den enda förändring som träffat mig, hviskade hon med nedslagna ögon, som om hon behöft blygas öfver sin enda, varma kärlek, öfver att hon derföre offrat all lifvets glädje, öfver att hon derföre stod här med ungdomens rosor vissnade, utan att säga ett ord, men låtande hela sitt lif tala för henne och säga: Se huru trogen jag varit dig! Kanske, då Patrick såg på henne, att någon aning om vidden af denna kärlek, så stark i sin trohet, så tålig i sin uppoffring, vaknade i hans skrämda och länge förlamade själ. Han sträckte armarne emot henne och utbrast: Jag är dig ovärdig —