Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

4Patrick?, sade hon mildt, ehuru hennes tårar runno häftigt, ?se på mig och försök att tänka på det förflutna — — min fader, som undervisade dig, då du var barn, på mig, Lettice Calderwood, som var din lekkamrat, i det gamla huset i Cambridge, på flodstranden der du brukade sitta, i trädgården, under lagerträden... Hans läppar började darra. Det är dunkelt, mycket dunkelt, men jag tror att jag minnes allt detta; jag minnes dig, Lettice — jag är glad att återse dig. Han darrade häftigt och såg flera gånger å henne som om olikheten mellan henne och den bild af henne, han bar i sitt minne, hade förundrat honom. Lettice smålog och sade: ?Jag är gammal nu; man förändrar sig mycket på sexton år.? Men med leendet bragtes tillbaka något af hennes fordna jag, och Patricks minne tyektes klarna. Jag tror?, sade han sorgset, men uppriktigt, att jag en gång älskat dig mycket. Jag glömde dig ej ens här, förrän de satte mig i den mörka fuktiga hålan, der jag ej hörde något ljud och icke såg någon lefvande varelse på, jag vet inte huru lång tid. Jag glömde allting då, tillade han rysande. Lettice trodde att hennes hjerta skulle brista; hon gret öfverljudt. Först syntes denna häftiga sinnesrörelse blott oroa honom; men sedan, liksom. om han varit ur stånd att längre emolstå henne, lät han sitt hufvud: sjunka ned emot hennes axel, och hans tårar flöto snart lika ymnigt som hennes. Småningom vaknade Patricks hågkomster af det förflutna, men de tycktes ej förmå tränga till hans hjerta. an hörde talas