Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

Med anledning af en officiös österrikisk tidnings försäkran, attnordslesvigarne skola få behålla sitt danska språk innehåller LAR Dagbladet? följande ledande artikel: För några dagar sedan försäkrade den officiösa österrikiska ?General-Correspondenz?, att för framtiden skulle begagnandet af danska språket i kyrkor, skolor och kommunallif vara de dansktalande slesvigarne obetaget, och v. Bismarcks organ ?Nordd. Allg. Zeit? skyndade att biträda denna förklaring. Hvad är då afsigten dermed? Tror man sig derigenom kunna lugna de danska slesvigarne, som se sin frihet och nationalitet botade, som våndas under det våldsväldets förtryck, som se alla sina yrbaraste minnen utrotade och hängifvenhet för konung och fosterland förföljd som den värsta af alla förbrytelser? Nej, det har man visst icke trott. Det är inför utlandet man funnit en sådan förklaring nödig. Det smärteskri, som utgått från de danska slesvigarne, har genljudat öfver verlden och de makter som hittills liknöjdt åsett Danmarks sönderstyckning, börja liksom vakna till nytt lif. Det är dem man vill lugna, det är den uppväxande stormen från vester man vill afvända, och derför gifver man ett sådant löfte, som man dock intet ögonblick :skall draga i betänkande att bryta, ja, som blifvit brutet långtinnan det gafs. Ty hvem kan med en blick på förhållandena, sådana de utvecklat sig i Slesvig under tyska bajonetter, något ögonblick vänta, att Nordslesvigs nationa litet skall blifva respekterad: Låt oss en gång betrakta tillståndet i Slesvig, sådant et nu är, och sådant det säkerligen kommer att förblifva intilldess befrielsens timma en gång slår. Första vilkoret för ett språks bevarande är dess fria bruk i det offentliga lifvet. Folkets tungomål måste ljuda i kyrka och skola, vid alla domstolar och i kommunernas församlingar; sker det icke, så saknar språket sin rot, och skall efter hand. dö ut. etta ha tyskarne insett, och deras: första steg i Slesvig har derföre varit att borttaga befolkningens naturliga stöd, de danska embetsmännen, samt ersätta dem med tysksinnade och tyskbildade personer, villiga redskap för förtyskningssträfvandet. Om Herredsfogden? icke kan tala danska med bönderna, måste dessa lära sig att tala tyska med honom, och det främmande språk, som i början faller dem tungt, skall efterhand i deras samtal vinna en plats, som småningom skall utvidga sig så, att det slutliba besegrar det ursprungliga modersmålet. etta sträfvande skall framgent väsentligt understödjas genom skolundervisningen. Det