Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

intingen nedsätta eller upphäfva de öfverdrifvet öga tullarne, som trots det alltför utsträckta rihandelssystemet betunga en mängd nödvänlighetsvaror, som landtbrukaren behöfver. Tror nan att jordbrukaren bleive hjelpt dermed att nan omintetgjorde våra fabriker (förädlingsmdustrien)? Det är sant att jordbrukaren skulle vinna derpå att han köpte förnödenhetsvarorna billigare, men skulle han sedan, då våra fabriker upphöra, exportera sin ull, sina såfvelvaror, m. m., som fabrikerna och fabriksfolket förtära, han skulle mångdubbelt förlora denna vinst. Skilnaden i priset på jordbrukarens fördyrade nödvändighetsvaror, som förorsaka honom en större utgift, och som, t. ex. i min hushållning, belasta mig med cirka 1000 rdr årligen mera, än om ingen tulltaxa höjde deras värde, i hvilken obetydlig mån ingår väl icke den summa i det för jordbrukaren behöfliga drift-kapital? I besparingen af detta belopp ligger ingen hjelp för jordbrukaren, som icke skulle mer än motvägas af andra olägenheter, hvarför öfrigt den uppgifna prisskilnaden icke väsentligt gagnar honom som rörelsekapital. Häri ligger alltså ingen hjelp. Skaffa oss rörelsekapital i tusentals riksdaler i mån af hvad vi producera, och vi skola, oaktadt de många hinder, som omgifva industrien i vårt land, i jemförelse med andra länder, med hvilka vi vilja täfla, ändock bereda oss afsättning genom befordrandet af inhemska näringar, som uppbringa våra till utlandet årligen utgäende kapitaler, för inköp af en del fabriksalster, dem vi kunna åstadkomma hos oss sjelfva. Låtom oss uppsnappa dessa inkomster, väl behöfliga för vår arbetslösa befolkning, och våra stora skulder till utlandet, och vi skola i alla riktningar befrämja vårt lands utveckling och vårt enskilda bästa. Det är våra usla kreditbruk, värt monopoliserade bankoch eländiga finans-väsen, som tillsammans med ett missförstådt frihandelssystem uppsluka oss. Frihandelsreformen skall icke börja, den skall sluta med upphäfvandet af tulltaxan. Helgerum den 15 Sept. 1864. Carl Raab. Redaktionen af Aftonbladet har, ehuru förestående uppsats egentligen är riktad mot yttranden i G. H. T., ansett sig böra villfara frih. Raabs önskan om dess offentliggörande i A. B., då vi instämt i H. T:s yttranden. Den lemnar oss för öfrigt ett välkommet tillfälle att visa hållbarheten af de argumenter, som andragas af dem, som ifra för lifsmedlens fördyrande för den stora massan af nationen genom återinförande af tullsatser på jordbrukets alster. Vi ämna likväl lemna helt och hållet i sitt värde de af förf. uppställda statsekonomiska satser, inskränkande oss att söka ådagalägga huru pass bevisande för författarens påstäenden åtskilliga af honom anförda skäl och åberopade fakta äro. Förf. förmenar, att jordbruksindustrien i Schweiz icke behöfver något skydd, emedan transportkostnaderna från de sädesproducerande länderna utgöra skydd nog. Han örbiser likväl, att han härvid fäster uppmärksamheten på en omständighet, som just vittnar i hvilken hög grad man i Schweiz frigjort sig från de fördomar och skefva föreställningar i fråga om tullagstiftning, hvilka ännu hos oss finna anhängare. Samma dryga transportkostnader, som betunga införseln af jordbruksalster, drabba äfven alla. andra varor -som forskas till och från Schweiz, således ätven råämnena för de vigtiga industrigrenar, i hvilka Schweiz med framgång uthärdar konkurrensen på verldsmarknaden, oaktadt de färdiga fabrikaterna hafva att vid utförseln ännu en vång draga samma dryga fraktomkostnader. Anhängarne af den statsekonomiska skola, till hvilken förf. bekänner sig, skulle i denna omständighet finna en förträfflig anledning att högljudt ropa på skydd för alla möjliga industrigrenar, och vi ha verkligen mer än en gäng hos oss hört vårt aflägsna läge och de deraf härrörande dryga fraktomkosinaderna åberopas såsom skälför skyddstullar å åtskilliga fabrik: er, ehuru frih. Raab nu, då det passär sig i stycke för hans argumentation, förmenar, att man får varor hitförda i retour för så billig frakt, att ?den ofta icke ens tages i beräkning?. Man har emellertid i Schweiz varit upplyst nog att inse, att en industri; som arbetar för den stora verldsmarknaden, betingar för sina alster de priser, som å afsättnipgsorterna äro gällande, och skulle alldeles ingenting vinna på några försök att genom konstlade medel uppdrifva priserna på enahanda alster inom landet — försök, som för öfrigt skulle vara vanmäktiga, då riserna på varor, som finnas inom landet 1 större myckenhet än landet sjelft förmår konsumera; icke kunna genomr konstlade medel uppdrifvas, utan alltid måste rätta sig efter priserna på den stora marknaden. Det är detta man hos oss icke vill begripa då man yrkar spanmålstullarnes återinförande; och i hvilken grad frih. Raab förbiser det så påtagliga förhållandet, derom vittnar den omständigheten, att han anser Schweiz kunna undvara skyddstull å sina jordbruksalster derföre att jordbruket der är binäring, men att sådan hos oss skulle vara erforderlig derför att samma handtering hos oss är bufvudnäring. Förhållandet är väl tvärtom, att höga tullafgifter på varor, som endast i obetydlig mängd produceras i ett land, verkligen förmå uppjaga priserna på sådana varor, d. v. s. förmå rikta de jemförelsevis få, som sysselsätta sig med produktionen deraf, på landets öfriga invånares bekostnad, medan deremot produkterna af en hufvudnäring, i fall de produceras i större mängd än landet sjelf konsumerar, icke kunna, enligt hvad nyss visades, genom tullsatser fördyras. Produceras de deremot icke i tillräcklig mängd för landets eget behof, i hvilket fall visserligen ett fördyrande af dem på konstlad väg är möjligt, faller tyngsta delen af bördan deraf tillbaka på denna -hufvudnärings egna idkare, enär, då fråga är om en hufvudnäring, man måste antaga att dess idkare utgöra flertalet af ett lands invånare och de ljaktligen sjelfva konsumera mest af de rdyrade produkterna, så vida de eljest ro nödvändighetsvaror, såsom fallet är med