Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

Men då Lettice berättade sin trolofvade detta, skakade han på hufvudet, på sitt vanliga tröstlösa sätt och sade att det kunde aldrig ske. ?Jag har ingen vän i hela vida verlden som kan tala för mig; alla mina anhöriga äro döda; jag är den sista af min slägt. Nej, Lettice, det är bäst som det är! Kanske jag skulle ha tyckt om att än en gång vandra öfver ängarne vid Cam, der de sällsynta blomstren gro och det skulle ha varit en ljuflig och skön pligt att utöfva min kunskap i läkedom och helande. Men låt det vara — låt det vara! tala ej om jordisk frihet. Låt oss gå och se på de fria, fria stjernorna, som natt efter natt rulla öfver detta värt fängelse och aldrig tröttna dervid! Kom, min trogna Lettice — kom !? Men Lettice suckade djupt inom sig. Han, som var van vid fångenskapen kände knapast kedjans tyngd, som för henne blef dubel, blott för hans skull. Patrick?, sade hon, och stödde sig mot hans arm, medan de båda betraktade de ljus, som tände sig i den dunkla staden nedanför deras fötter, medan en gulaktig dimma insvepte allt i en kall, blek slöja, Patrick, skulle du ej vilja gå härifrån och till vår klara, friska nord? Se!? och hon pokade på de flacka fält, genom hvilka hemsen slingrar ned till hafvet, ?om vi i stället för denna bedröfliga slätt hade framför oss de höga berg, om hvilka du talade då vi voro barn, hvilka oupphörligt stiga uppåt, likt en god menniskas lif, som år efter är kommer närmare himlen, tills det smälter tillsammans med himlen sjelf?? Fången suckade och såg med strålande ögon, icke på det dystra landskapet framför honom, utan på någon herrlig tafla, som tedde sig för hans inre syn.