Aftonbladet – 23 september 1864, sida 2

Lettice fortfor: ?Ja, och om vi vore fria — fria båda — om vi kunde dölja oss i någon lugn vrå af verlden och lefva om vårt barndomslif!? Han svarade nästan häftigt: Tala ej derom, om du icke vill att jag skall dö af längtan! Jag var ju så undergifven, så nöjd med mina böcker och mina örter; hvarföre har du fört mig tillbaka till dessa verldsliga ting, till den bittra verkligheten??? För att rädda dig, min älskade!? svarade hon tröstande. För att taga dig ut ur fängelset och föra dig tillbaka till din ungdoms glada dagar. Skall det icke blifva så? Huru kan det blifva så, det finnes ej någon som eger rätt att begära nåd för mig? Jag har ingen enda slägting eller vän i hela vida verlden !? Utom en.? Ah, sannt! förlåt mig du trogna, älskade qvinna. Men hvad kan du göra.? Lettice dolde sitt ansigte mot hans axel. Om hon rodnade var det icke af blygsel, ty hon kände sitt eget rena hjerta och Gud kände det äfven. Hon steg upp och sade med mild, ehuru något darrande stämma: Patrick, vi äro ej mera unga; all den kärlek vi hysa för hvarandra har redan öfvergått i den oföränderliga ömhet, som alltid måste bestå mellan tvenne som tillbringat hälften af sitt lif i sorg, och som hopas få tillbringa den obetydliga återstoden erat i lugn och ro. Du skall ju ej missförstå hvad jag nu vill säga? Nej, nej, sade Ruthven förströdd, som vanligt. Det finnes blott ett sätt att förskaffa dig friheten. Älskade, länge förlorade, ändtligen funne, låt din hustru begära nåd för dig hos kungen!? (Forts)