Aftonbladet – 3 augusti 1864, sida 3

dana truppers vaksamhet som ännu voro Vitellius trogna. Den disciplin, för hvilken de romerska soldaterna voro så ryktbara, hade emellertid genom de sista tidernas tilldragelser blitvit betydligt slappad, och det kunde endust vara en högst vunsklig trohet som berodde på soldens och plundringens belopp, så mycket mera som trupperna hade vant sig att se diademet inom loppet af några få månader förflyttadt från den enn lyckliga generalen till den andra. Måhända var den germanniska lifvakten de enda trupper, på hvilka Vitellius kunde lita; men atven dessa hade blifvit betydligt förminskade till antalet genom mord och rymning, medan de få som återstodo, ehuru orubbliga i sin trohet, saknade hvarje egenskap eom skapar militärisk duglighet, med undantag af den fysiska styrka och det vilda mod de förde med sig från nerden. De voro emellertid kejsarens sista hopp. För natten upptogo de palatsets trädgärd, underhållande sina bivuakeldar med grenar af dess präktiga cedrar, eller uppryckande dess utländska buskväxter för att kasta dem på den sprakande och knastrande elden: e romerska medborgarne betraktade med bäfvan deras jättelika former, der de rörde sig fram och tillbaka i eldskenet, och hviskade och utpekade dem för hvarandra såsom till hälften menniskor och till hälften demoner, medan en förbigående soldat måhända stoltare uppbar sin hjelmkam, under avmärkving stt dessa voro de fiender, öfver hvilka legionerna alltid hade segrat, och derpå gick in på närmaste vinkrog för au fira sin manbaltighet på någon ar de omgifvande beundrande medborgarnes bekostuvatl. En af dessa germanniska legoknektar kan tagas såsom: en typ för de öfriga. Han stod i devta ögoublick skildtvekt vid en snel