de för dessa kurhus bestämda distrikt årligen inflyta, må hädanetter komma att för dess egen sjukvärd ensamt användas. Härmed var Kalmar län tördeladt i tre kurhusdistrikter med hvar sitt kurhus. Lasarettsardelningen i Kalmar deremot forblef gällande tör hela länet, och att så annu är, bevisas bist deraf, att lasarettspatienter derstädes söka och erhalla inträde både tran Westerviks och Borgholms kurhusdistrikter, väl sälÅan tran det torra men mycket ota trån det sednare, och att kollektmedien, hvilka enligt kongl. breiver ar den 10 Oktober 1765 skola tilltalla de stut, tän eller landsorter, som redan torskatfat sig egna lasarettshus eller ock ofelbart kunna innan kort med sådan mrättning varda torsedde, ud deras understod och vidmaktbållande, ännn årbgen milyta tll Kalmar lasarett trän hela fä net (se bu, vr 1). Mit yttrande: tem platser for ett län, som har 220,000 invänare, hvars rikUgber landshordimg Skoldebrand bestridt, är såPunda, sasom al ovanstående synes, tullt riktigt, enar dessa tem pl la for länets alla mvanare. Onkugt dere är landshötding Sköldebrands Ppåstaende, Ilmar län är deladt i ärus 1 som korollarium rettet i Kalmar endast skulle gälla för en ur ar Kalmar län. genom hvilket päastående landshötding S) brand också bestridt sanningen at följande sin egen uppgift till direkuonens protokoll af den 3 Augusti 1861 (se bu, n:r 24) act lasarettet vore en sjukvårdsanstalt tör hela länet, der alla länets invånare vid mträbande behot och så vidt utrymme tillät voro berättigade ull inträde, hwviket yttrande sedan blrviv citeradt i ev direktionens ai ordiöranden och flera direktionens ledamöter underskriivet anderdanigt uclätande till K. M:t af den 29 November 48v2. Dercmot är det sant, att några 5å Iasarettspatienter under de sednare åren på s0rhuset i Borgholm blitvit vårdade, och att på kurbuset i Westervik sedan flera år lasaretispatienter blifvit värda på öfverflödiga kurbusrum och med öfverflödiga kurhusmedel; hvilka omstimlgheter jag icke omnämnt i min klagoskrill såsom icke hörande till saken. Sjukhuset i Kai har tio sjukrum och två celier ior vildsinta dårar. Genom direktionsbesl at den 7 April 1855 (se bil. n:r 2) hatva de i husets ötra våning belägna sjukrum, ti åtta med 40 sjukplatser, blifvit bestä kurhusaidelning och de i nedra våningen befint-. hga sjukrum, till antalet två med 10 sjukplatser, bestämda till lasarettsardelning. Direktionen har Htvenledes genom beslut af den 30 December 1854 oiverlemnat sjukes intagning å lasarettet rg erhuset till läkarens beprötvande (se bil. nir 3). bauer mitt tillträde till tjensten började jag, som enligt nyssnämnde direktionsbeslut utöfvade direktionens åhggande att bestämma öfver sjukes intagning, seende att veneriska smittan inom distriktet är för år aftog och att de tör veneriska patienters vård anslagne medlen ej för detta ändamål kunde ätgå och att flera rum å kurhusafdelningen alltid stodo lediga, att intaga ett Skadt antal lasarettspatienter. sålunda utvidgande lasarettsatdelningen i den män kurhusatdelningen torminskades. Härvid gick jag dock så törsigtigt till väga, att aldrig lera lasarettspatienter intogos än att sjukinrättningens samtliga sjukes underhåll kunde med samtliga inkomsterna bekostas; sundhetskollegiwm har också, i sitt utlåtande af den 1å Mars 1863 visat, att medeltalet af årligen upptagne sängar på hela sjukinrättningen under de första fem åren af min tjenstetid varit mindre än under min företrädaTe3 Sex Ötverflödiga kurhusmedel hatva äfvenledes icke allenast varit fullt tillräckliga att betäcka bristen i lazarettskassan, så att sjukinrättningen aldrig behöft skuldsättas, utan också att försätta den förfallna sjukinrättningen i ett godt och tidsenligt skick. Enär jag 1 detta fall utöivade ett åliggande, som tillhörer direktionen, och kongl. instruktionens 2 ålägger densamma att med all sorgtällighet befordra inrättningens jan och bästa, och jag var öfvertygad, att etta bud icke på bättre sätt kunde uppfyllas än genom att bereda så många länets mbyggare. gt tilltälle att å sjukinrättningen återsan, ansåg jag mig till ett dylikt förfarande förpligtigad. — Sundhetskollegium har också i utvannämnde utlåtande på det klaraste utredt denna tvistelräga, gitvit mig fullkomligt rätt och förklarat, att mitt förfarande var berättigadt af gällande författningar och att såväl läkare som direktion genom ett sådant förfaringssätt bäst upptylla sin plikt. Direktionen har aldrig, såsom bil. n:r 4 visar, före den 7 Februari 1852 ogillat detta mitt förfaringssätt i afseende på sjukes intagning, aldrig gifvit mig några deremot stridande föreskrifter, aldrig förbjudit detsamma eller vidtagit åtgärder för att söka mota och hindra detsammas fortgång före denna tid, såsom landshöfding Sköldebrand sannings! öregifver. Härtill kon mer, att direktionen, som genom beslut af 3 Mars 1855 (se bil. n:r 5) bestämdt det antal sjuksängar, som med nuvarande tillgångar kunde lasarettet underhållas, till sex med två reservsängar för innevarande år? och icke för någon längre tid, såsom landshöfding Sköldebrand vill låta påskina, hvilket beslut vid mitt tillträde till tjensten i Maj 1857 sålunda för längesedan forlorat gällande kraft, sedermera aldrig förnyat eller ens itrkgasatt ett dylikt beslut före den 7 Februari 1862, hvilket ytterligare visar, att direktionen före denna tid icke ogillat mitt förfaatt vid sjukes intagning jemka den en n efter den andra. Landshöfding SkölÅdebrand, som medgitver, att direktionen under flera år anticiperat af kurhusmedlen, säger, att en oriktighet ligger i mitt yttrande, att direktionen 13E2 upphörde med detta system, hvilket den i flera år toljt. enär direktionen efter hans för menande aldrig skulle hafva gillat detsamma; hvilket resonnemang säkerligen förefaller mången, likasom mig, högst märkvärdigt i logiskt atseende. Att landshöfding Sköldebrand velat framkomma med dylika osanna påståenden, och kalla mitt förlaringssätt vid sjukes intagning. som sundhetskoHegium i allo gillat, för ett emot förbud inrotadt missbruk, är så mycket mer förvånande, som han den 30 Maj 1862 i sittande direktion. såsom bilagan nr 6 visar, uttalade till doktor Karlberg det otvetydigaste och amplaste lotord Siver det sätt, hvarpå doktor Karlberg bestridt q läkarevården på lasarettet, och att detta derige-: nom vunnit allmänhetens förtroende och fördel; aktiga omdöme till den grad, att man icke till ringa del kunde anse domationen (en dylik hade då tillfallit lasarettet) vara en följd deraf. Dyr ika loital håller man väl ej öfver en läkare, som i åratal tvärt emot förbud skulle törfarit lagstridigt och genom hvilkens förhållande ett inrotadt missbruk? i flera år fortgatt; lika litet som väl någon lärer vilja tilltro direktionen en sådan ytterlig slapphet, att den tvertemot förbud låtit ett inrotadt missbruk? fortgå i tem år, utan att Återtaga bestämmandet öfver de sjukes intagning, hvarigenom naturligtvis det inritade missbru: ket med ens blifvit hämmadt. : Revisorerna, de egentliga principalerna, hafvå aldrig emot detta förtaringssätt gjort några an: märkningar, och följaktligen eger man icke rätt att antaga aunat än att de godkändt detsamma; genom sitt antagande af andra bevekelsegrunder ill revisorernas förfarande i detta fall harlandshöfding Sköldebrand gjort dem en särdeles grarerande beskyllning. Den 7 Februari 1862 fattade direktionen föl