Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 2

skall göra epok inom vår periodiska press; men vi tro dock att det töreliggande häftet, och isynnerhet de deri förekonamande politiska artiklarne, till antalet tre, och alla signerade med B-—ij, skola läsas med stort nöje för sina besatt originella idter och det icke mindre egendomliga språk, hvari de framställas. I inledningen meddelar hr B-—ij såsom program: ?Det kan väl icke vara nödvändigt, att en sådan mängd med menniskor befatta sig med politik; men då lif och gods deraf bero — och det en gång så är — vilja vi efter förmåga söka, ur de bästa källor, som vi kunna erhålla, framställa faktiska förhållanden och på grtnd af dessa de slutsatser, hvilka — mer eller mindre gifvit — med mindre eller större sannolikhet — böra eller kunna blifva en följd. — Framgång beror ofta af lycka, men — den vise är oftast lycklig; någon vishet kunna vi icke meddela andra, ty första vilkoret är alt ega den sjelf — och vi sakna den.? — Vi vilja ej afskaffa hvad som ej klart bevisats kunna med någonting bättre ersättas (— torde innebära en fim vink derom att representationsreformen har i hr B—ij en svär fisk att fjälla), ej gifva lagen fel för tidsandans skull, och ej heller förneka, att förbättringar uti mera än ett hänseende under alla tider kunna ske.? I hvad nu anförts ligger tidskriftens program. Om det annars är möjligt att ur författarens vanligen med mycken anspråksfull: het framkastade dunkla idter utleta några ositiva åsigter, så vill det synas att han har ett stort horn i sidan till demokratien. Han förmenar nemligen att folken ej uti våra dagar jubla öfver någon annan ynnest än den, då furstarne afhända sig och uti deras händer öfverlemna den makt, hvilken de likväl icke kunna till det helas båtnad sköta.? — Följderna af furstarnes eftergifvenhet? spårar han vidare deri, att under det danska armån strider emot öfverlägsen fiende; länge retad genom danska demokraternas hån, representeras det suveräna folket af Köpenhamns pöbel?. — Han förmodar att fransmännens krig i Kina orsakades deraf, att nämnde land är öfverbefolkadt, och det flintskalliga, tofsnackiga folket kan ju lika gerna dö för en ärlig kula som svälta ihjel, och om detta varit motivet för nämnde krig, så beklagar han ?att penningarne ej räckte till för att hålla fi litet längre; ty detär troligen bra många ineser qvar ännu derborta.? Det stora fel, som furstekongressen i Frankfurt gjorde sig skyldig till, uppgifver han vara, att furstarne icke förstodo att de uti ren konservativ anda borde bidraga till att återställa Österrikes inflytande uti Italien. Hans tycke ligger dock företrädesvis i den utländska politikens bedömande. På möjligheten af ett allmänt europeiskt krig tror förf. icke, ty han anser osannolikt att staterna vilja dela sig uti tvenne läger?. Han plockar bort? Spanien, Belgien och Holland, som han ej tror vilja blott för nöjet att föra krig utan eget intresse, göra uppoffringar. Om Sverges politik med hänsyn till berörda krig vill han icke yttra sig, likvisst icke af obekantskap med frågan, utan emedan hans ord kunde skada vårt land, ty detär möjligt att hans häfte kunde förirra sig till utlandet?. — Med den originella skarpsinnighet, som i så rikt mått blifvit honom beskärd, har han formerat två stora fäktlöger?: ?å den ena sidan se vi kronans prerogativer — aristokrati och embetsmannavälde. Å den andra, det suveräna folket — demokrati, absolutism — någon gång regering från gatan. Dessa demarkationer kan man finna; men svårigheten uppkoramer derigenom alt de ofta motverkas af nationalkänslan: en tysk demokrat kan t. ex. gerna slåss emot en fransk.? -— Med hänsyn till den vigtiga frågan om Sverges. försvar anser förf. att ?vi behöfva minst 120,000 man, som har både byxor och icke odugliga kappor; en landtstorm, en god krigsflotta? m. m. Han tror vidare att ara skarpskyttekårerna fortfara att utveckla och öka sig, så kunna de ersätta landtstormen, äfven derföre att han ej gerna ser skyldigheten att låta skjuta ibjel sig allt för långt utsträckt. — Bland andra öfverraskande iakttagelser i afseende på vårt försvar som förf. gjort, kunna vi icke underlåta meddela att Carlsborgs fästning, men utan Carl Johans vetskap, uti skönhet och byggnadsprakt blifvit Sverges — Alhambra?: Med grefve Manderströms utrikespolitik är förf. på det hela belåten, och önskar ej någon annan utrikesminister, emedan det kunde blifva, möjligtvis, någon Eiderdansk med vapen i hand. Ham utvecklar naturligtvis icke huru en utrikesminister med! vapen i hand? skulle taga sig ut — och så godt kan det vara, i fall förl:s häfte skulle bana sig väg till utlandet. Den produktive förf. har med nästan lika stor framgång försökt sig på poesiens, som på politikens område. Han hax nemligen visat oss det ?enklaste sättet utt lära ett sammandrag af PSverges historia? -— på vers. Han börjar med Gustaf I — qvädande: Under närmast förflutna tider, hvarje herre ville bli kung. När någon blef det — gjorde dess värre, De andra kronan honom tung. — — Skildrande Gustaf Wasas fångenskap qvisder han vidare: Han flyr dock och kommer till Lybeck med oxar, Ej värdt Baner honom mera nu lotsar, Han egnat sitt lif åt sitt fosterlands väl, Han känner sin kraft och har oada cl