ler till en sannt mensklig lifsutveckling hos Kristus. Den högkyrklige von Kofmann arbetar ock på en ny lösning af frågan. Den lika högkyrklige Kahnis yttrar, att protestantismens princip fordrar en förnyad förmedling af dessa dogmer ur skriften, och det så mycket mer, som vår tid eger rikare medel till skriftens uppfattning samt en friare och djupare blick än fordom. Det har väckt mycket buller, att Kahnis underordnat sonen under fadren. Han lofvar dock att i andra dden af sin Dogmatik fullständigt bevisa, att alla kyrkofäderna 300 år efter Kristus voro subordinatianer och att han således har äldsta bekännelsen för sig. Kristus sjelf kallar, i Joh. 17: 3, fadren för ?den ende sanne Guden?, Och i sjelfva upphöjelsens tillstånd säges oförydbart, 1 Cor. 15: 28. att sonen underlägges fadren. I all evighet vidlåder den menskliga nataren Jesus, alltså något ändligt. Bade skriften och kristna medvetandet hålla Kristus för mediare mellan Gud och menniskor, således något underordnadt. En födelse af evighet omtalas aldrig i skriften. Jen supranaturalistiske Rothe uppställer i dessa dagar den sats: att saken för närvarande historiskt förhåller sig så, att just tron på Kristus måste bryta den gamla dogmen. Förgäfves prisa vi Guds fulla uppenbarelse i Kristus, om vi ej af denne ega en trogen och tydlig bild, ett fullt motsvarande porträtt, en noggrann och lefvande afbildning af den enhet, af de moraliska drag, som utgör denna historiska individs egenartade karakter. Den mig ser, han ser fadren. Blott genom att se honom, just denne historiskt konkreta person, som lefde inför lärjungarnes ögon, se vi Gud som han är; ty det, vari Gud i honom äterspeglas, är just den egenartade moraliska bestämdhet, den egenartade moraliska karakter, hvarigenom denne person skiljer sig från öfriga mnenskliga varelser. Under verldshistoriens oändligt långsamma tempo nöjde man sig länge med .len gamla dogmatiska formeln, att andre personen i gudomen och en verklig menniska blifvit till en person, men med två natufer, etc. Men motsvarar detta verkligen den eniga och lefvande person, som vi se framstå i evangelierna, uti allt sitt verkligt menskliga förhållande, i ord och gerning, afspeglande den himmelske fadren? Men är Jesu lir icke ett verkligen menskligt, så är det icke heller Guds uppenbarelse (hvilken enligt sitt innersta väsen blott kan afspeglas genom det moraliskas medium). Då är det icke det, som det synes vara, icke ett storartadt helt af höga moraliska handlingar, utan ett blott skådespel, en kedja af företeelser i den attre formen af menskliga handlingar, hvilkas innehåll dock äro Guds verkningar. Men ha vi här Guds egna verkningar och icke menskliga Mndlingar, hvad må de då betyda? De nedsjonka till intet. y hvad såsom handling af ett inenskligt väsen är verk af den högsta moraliska ansträngning, det är 2 för en Gud blott en barn! lek, och Jesu heliga lif blir blott ett tomt sken, en grann fantasmagori. Våra fäder ha i god tro: vå den kyrkliga traditionen icke märkt denna onseqvens; men skola vi derföre stanna vid den? Kuönna vi det, då saken nu ligger öppen för våra : ögon? Och hvilket motiv kunde vi då ha för sat sådant sjelfbedrägeri? Minst trons och from: hetens. Men väl ha vi ett kraftigt motiv att i denna punkt aflägsna alla irringar. Det är ju här fråga ej blott om tankens mtressen, utan just om fromhetens innersta intressen. Vi behöfva en föreställning om återlösaren, vid hvilken hans sanna mensklighet framstår, emedan blott genom denna hans verkliga enhet med Gud upprätthålles ; vi behöfva en sådan föreställning om honom, för att genom tron på honom kunna ernå frälsninsens och för att tillfredsställa ett sådant behof — icke ett tonat kunskapsbegärs, utan den efter sin frälsare trängtande menniskosjälens —, derifrån . må intet afseende på respekten för den kyrkliga traditionen eller pieteten för reformatorernas kristliga fornålder afhålla oss. Vi inse ju klart hvari felet ligger uti kyrkans dogm: deri, att enheten af Gud och menniska tillskapas på fysisk väg genom en ensidig allmaktshandling af Gud, att gudmennniskan omedelbart aflas och födes. Det förmår i dag ingen tanke eftertänka, och vi må på våra knän tacka Gud för att så är; ty detta sammanhänger med ett fortskridande, som ej är något blott intellektuelt, utan djupgående moraliskt. Den dag som är, är det ett axiom, hvilket ingen som vill kallas kristen, än mindre en evangelisk kristen, mer vågar motsäga: att slet icke på fotat väg kan komma til en verkli vill en reed enhet mellan Gud och menniska. Blott en väg leder till detta mål, den moraliska, hvilken beror på ett ömsesidigt förhållande melian de begge delarne. När vi hinna bortarbeta all den oklarhet, som ännu fördunklar det moraliskas inre natur, då skola vi ha kristologiens nyckel i vår hand, då skall vår tro andas med glädje, då skall det visa sig, att det är tron på Kristus, som genombrutit dogmen. Afven den icke rationalistiske Eiriksson, som jf antar underverken, uppståndelsen m. m., yttrar: Aflelse kan ej tänkas hos Gud. Han är den absolut ende i sitt väsen; han, den alltomfattande anden, kan ej mångfaldigas. Han kan ej afla eller producera ett väsen som Sig sjelf — då det ligger. i aflandets natur, att den atlandes väsen !1, mångfaldigas — ty hans oändlighet och oändliga . fullkomlighet kan blott egas af en. För såvidt ? alltså Guds omedelbara kraft tänkes med-T verkande vid frambringandet af personen Jesus, a kan denna kraft blott tänkas som Gudsskapare-s ikraft. d f Z MA CV kt kt nt (RA DA JA AR DR DR KR br Jr Vt Är pt RR Tr Genom att använda aflelsebegreppet på Gud, föres ej blott en viss materiel förestälming, utan ock en bottenlös förvirring in i Gudsbegreppet (hvilket treenighetsläran nogsamt bevisar), det kan ej tänkas någon så kolossal och himi melstormande villfarelse och absurditet somlf den: att Gud någonsin skulle ha aflat eller i all t evighet någonsin skall kommå att afla ett väsen som sig sjelf, afla en Gud, ett med alla de högsta fullkomligheter utrustadt alltomfattande sen, sådant som vi tänka oss honom sjelf. En Guds son, som är lik Gud, g i all evighet. Emellertid är otvetydigt, att en strängt kritisktbistorisk granskning al urkunderna för Jesu person och verksamhet tidens egentliga teologiska kardinaloch lifsfråga. I denna punkt visar , sig ock det oupplöslig: hållandet mellan de teologiska och kyrkliga åsigterna. Den som ex nr VV VV ligt den traditionella uppfattningen föreställer a jesus som ett rent af obegripligt under och k unda förlorar tråden för hans rent historiska L framställning, han måste ock betrakta kyrkan 1 sam ett likadant under; hon apphör för honomt; att vara en historiskt begriplig skapelse. och för 4 församlingamedlemmarne blir blott den ovilk . liga undergifyenhet öfrig, som inom de bierarJöska institutionerna alltid metodiskt genomför; es. Ju mera menskligt deremot Jesu Hitsgestalt 1 uppfattas, desto friare och sjelftmedvetnare bir l; älven den af honom stiftade församling, såsom l, den lefvande uppenbarelsen sf hans väsen. Url den ensidiga föreställningen om Jesu rena gu-!g Aomlighet: framgår föreställningen at kyrkans I) rent gudomliga auktoritet, och det är lätt föri; Warligt, hvarför romerska kyrkan så strängt va-jg kar öfver att ej den minsta åle skall förblekna af det rent underbara trollskimmer, i hyilket hon inhöljt Jesu person, synnerligen i messan. Ju mera obegriplig och ohistorisk återlösarens, person framstår, desto större den triumf kyrkan väntar sig af sina systemer. Det är deriör ett i, äkta rent protestantiskt bemödande att fram-4 atilla Jesu litsbild så historiskt fotograferad som möjligt; man måste äfven i detta atseende ta I, ( D mwed medeltidens dogmatiska magi, Deraf följer ingalwnda ett återfall i en flack och hufvudsakligen redan genom Schleiermacher al sen rationalism. Denna sednare var i sjelfva ver-1j ket (nemligen som doktrin, ty på det exegetiskt1, kritiska fältet har den inhöstat mången god! skörd) en såt, köttslig kusin till den kyrkliga I s f supranaturalismen. Bi utgingo från en blott teori, från förutfattade meningar och tomma försn Raogca wars de ahistoriska samt me