Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 2

Jalla! Jag säger er alt hon är min. Låt henne vara! Intet behöfver man väl skära en vinsäck i tjugu hitar, svarade preken; men man låter det gå mellan kamraterna till dess hvars och ens törst är släckt. För öfrigt, om du nödvändigt vill, så kan du ju få behålla det tomma skrinet för din egen: räkning.? Han talade i en kall, hånande ton, och ehuru Mariamne icke förstod hälften at hvad som sades, hade hon dock fattat tillräckligt för att bli helt skrämd. Gamle Hirpinus förlorade slutligen tålamodet. ?Vill du taga henne ifrån mig?? utbrast han, i det han sammandrog sina buskiga ögonbryn och närmade sitt ansigte intill grekens. Träd då fram som en man och försökl? Euchenor blef helt blek. Dat ingick för ingen del i hans plan att reta sin starke kamrat till en personlig strid; och för öfrigt var han, såsom vi redan sett, i bjertat en pultron, som till största delen hade: erhållit sitt rykte derigenom att han listigt förstod att ställa så till att han alltid fick strida med dem som han visste sig kunna besegra. Han tog nu ett par steg tillbaka från sin ursinnigt blängande motståndare och vädjade ännu en gång till kamraterna, Dessa samlade sig tätt tillhopa och talade alla på en gång, medan Hirpinus vände sig från den ena till den andra och ständigt skyddade den unga flickan med sim väldiga kropp. Han var fast besluten att rädda henne, emedan han dunkelt anade att hon på något-sätt tillhörde Esca, och den hederlige gamle fäktaren skulle icke för ett ögonblick ha tvekat att sälja sitt lif för att köpa hennes räddning och säkerhet. (Forts. följer.)