Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 2

och indelt? för utförande af något bestämdt värf, var det deras vana att binda sig med en ed, att de skulle bilda en enhällig och oskiljaktig kär, till dess det ifrågavarande värfvet var uppfyldt. De svuro att bistå hvarandra i döden och att obetingadt lyda sin chef och endast taga order af honom — att göra gemensam sak med sina kamrater, utan allt alseende på personliga känslor af egennytta eller fara, äfven om det gällde uppoffrandet af sjeifva lifvet, samt alt betrakta allt byte af vapen, guld) ädla stenar, fångar eller annat, på hvad sätt det än erhölles, såsom en kårens gemensamma egendom. Det var derför som Hirpinus kände sig helt bestört vid Euchenors elaka anmärkning, Det var derför som, ehuru ban sökte antaga en golynt och tryvg min, hans röst sväfvade då han svarade: Jag fann henne först, Jag drog henne ut ur vagnen och gaf den der lunsiga medborgaren hans beskärda del, till nöje och uppbyggelse för er alla. Jag är den äldste täktaren inom truppen; jag förmodar att ni lemna henne åt mig. Euchenors ögon atoda fästade på den uppskrämda flickan, och då hon mötte deras blick, slöt hon sig närmare intill sin beskyddare, medan greken med ett håvlöje anmärkte: Det vore bäst att du gjorde upp nya stadsar åt oss, eftersom du tycks bågad att bryta not de gamla. Kamrater, jag vädjar till er; tillhör inte bytet oss alla, till lika förlelniag meilan oss samtliga?! De andra, som pu, då man uppnått en rängre gata och lemnat folkhopen bakom ig, samlade sig omkring de tvistande, rovande från alla sidor; Naturligtvis, naturligtvis! Hvem tviflar väl på det? Hvem vill väl motsäga dt? SHvad är det då ni önskar, godt folk?4 itbrast Hirpinus, hvars förtrytelse nu bör. ade stiga, Ni kan väl inte hugga en fånge tjugn bitar, till lika fördelning mellan,