Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 3

ee Grafplundrarne. Illustration till dagens historia. (Ur Posttidningen. Det ver den 25 Juli 1850. Morgonen var regnig och en stark dimma låg öfver de fiendtliga härar, som fram mot kl. 3 på morgonen satte sig i rörelse för att slutlicen sammanträffa och utkämpa den blodige striden vid Idsted. De båda härarne voro, säsem bekant, danska armån och den schleswig-holsteinska. Idsted ligger strax till höger om stora landsvägen, som från steden Slesvig för norrut genom Angeln. Under stridens lopp på morgonen passerade en del af andra danska divisionen genom köpingen Öfre Stolk, då den plötsligt anfölls af en mördande eld från alla hus, idet ögonblick flera bataljoner redan passerat igenom, och 13:de bataljonen var ungefär i köpingens midt. Strax återkallades de första afdelningarne, och de insurgenter, omkring 1000, om, jemie en massa bönder, utfört detta öfverfall, nedgjordes nästan till största delen. Emellertid hade flera bland de högre danska officerarne, hvilka skyndat till valplatsen, blifvit dödade och bland dessa den tappre generalen Schleppegrell jemic många andra. Generalmajoren de Mezu öfvertog nu befälet öfver andra divisionen och förde den i striden. Fienden blef på alla båll slagen och retirerade till Rendsborg, mer än 1000 fångar infördes till Slesvig och i hundratal lägo danskar och insurgenter på valplatsen. Danskarnes seger under den kal blodige general Krogh var dyrköpt: den kostade dem 12 döde och 73 sårade officerare, 104 döde och 2300 sårade underofficerare och soldater. Schleswig-holsteina som stodo under befäl af generalerna Willisen, v. d. Horst och v. d. Tann. förlorade 5000 man. I Februari månad 1851 blef ändtligen det schleswig-holsteinska upproret stilladt och danska armån kunde efter den nära tre år låus ga kampanjen återvända hem för att hvila ej efter krigets mödor och besvärligheter. Någon tid derefter uppstod hos danske män helt naturligt den önskan, ett ett nationellt minnesmärke måtte uppresas för att påminna