Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 3

en högväxt dam, klädd i svart och med ett ridspö i handen, en fullkomlig främling för oss alla, kastade sig emellun våra sablar och var helt nära att bli sårad. Mina herrar! ropade hon, tjag ber. ja befaller er att hålla upp. Detta var allt hvad hon kunde säga, så anfådd var hon af sitt hastiga springande. Efter en stund återhemtade hon sig och höll ett vackert tal, det kan jag försäkra dig, och som jag bara skulle skämma bort, om jag försökte upprepa det. Men andemeningen deri var denna: Manien att tvista och slåss med hvarandra allt för länge hade varit italionarnes vana och förbannelse, och att det nu var hög tid att ett dylikt oudt lick ett slut. on bad oss erinra 038 att vårt blod inte tillhörde oss, utan vårt land; och att den man röfvade sitt land, som i stället för att utgjuta sitt blod till dess försvar, förspillde det på tillfredsstöllandet af sina onda lustar. Det var åt Italiens fiender vi borde spara vär vrede och våra slag. Det finge icke ske, att tveune landsmän, tvenne officerskomrater, förmodligen tvenne goda vänner ännu i går, i dag skulle söka beröfva hvarandra lifvet — och för hvad? Någon obetydlighet: hon var säker om att alltsammans endast kom sig af nägon ringa och lumpen tvist. Hennes svarta ögon stodo oafvändt fästode på mig, under det hon sade detta, och jag var tvungen att se bort för att inte bekänna att hon hade full komligt rätt. Det var naturligtvis sekuudandanternas skyldighet att tala. Enafmin motständares vänner steg fram, bugade sig för damen och sade att det var omöjligt att neka en så förtjusande fredsstifterska nägonting; och derpå bad han oss sticka vära sablar tillbaka i baljorna. Damens ansigte ljusnade då hon såg oss göra detta. — (Forts.)