om de många hjeltar, som oftrat lit och blod för det kära fosterlandet — vi glömde nämna att den hjeltemodige öfverste Lessoe också stupade vid Idsted — och förslaget vann allmänt bifall hos nationen. En subskription öppnades bland hela folket och den för uppföraudetafett värdigt monument erforderliga summan sammanbragtes. Den danske bildhuggaren Bissen uppmanades att uppgilva en plan till minnesvärden: denna blet ett kolossalt lejon, hvars hufvud hotande blickade mot söder. Minnesvården utfördes och invigdes med stor högtidlighet och det danska folket blickade med stoltLet på denna minnesvård, vittnande på samma gång om danskt mannamod, om dansk konst. I Februari år 1864 se vi ett nytt skädespel. Vi se två af Europas stormakter, Österrike och Preussen, eller med mera skäl sagdt, Preussen och Österrike, kasta sig med raseri öfver en af Europas mindre stater, för ett om möjligt söka utplåna dess intelligenta folk ur nationernas tal, eller åtminstone att söka intvinga detsamma i former, dem det aldrig sjeltvilligt skall kunna ikläda sig, utt, med ett ord, söka pålägga det fjettrar, sädana som Österrike och Preussen eller andra traktat-stater anse för en välsigovelse; men hvilka hvarje fritt folk måste betrakta såsom undergång och död. Vi se nemligen i Februari månad är 1864 en om möjligt ännu sorgligare tilldragelse, och den är nu ett konstateradt faktum; den andra, här ofvan antydda, hotar ännu blott att blilva ett sådant, och vi hoppas att den ej skall låta verkställa sig, om också sjelfva Tyska Förbundet, ja, om så olyckligt skulle vara, älven sextonde kurian (Keuss-Schleiz, Greiz 0. s. v.) skulle komma att aktivt uppträda. Den sorgliga tilldragelse vi syfta på är det af den tyska civilisationens förkämpar, Preussen och Österrike, gifna vackra prolvet på aktniug för andras egendom, aktning för den i striden fallne krigarens mull, genom att på Flensborgs kyrkogård sönderstycka monumentet öfver de vid Tdsted fallne iunske krigarne. Det måste hafva varit upprörande för hvarje man med hjerta i bröstet att se en sådan vandalism at en makt — vi föreställa oss att väl näppeligen österrikarne lånat sin hand dertill — hvars hutvudstad med så mycken frimodighet mottager och, vi tro också, sjelf gifvit sig namnet ?Nordens Athen?. Det tycks dock vara himmelsvid skilnad mellan Schlossplatz i Berlin och Akropolis, men hur kan det också vara annat, der konstverken ej kunna se sina konturer återspeglade i annat än Spreeflodens grumliga bölja! Ty hvad är Idsted-lejonet på Flensborgs kyrkogård? AÄr det?, susom en dansk tidning säger, ett prålande och utmavande segertecken, hvilket man möjligen skulle tro uppröra den tyska nationalkänslan genom att pösande I i händelse, som bildar en allt kontrast till det nu pågående segerruset? Eller är det icke ett grafmonument, upprest af det tacksamma danska folket på de trofastes sista hviloplats, hvilka gingo idöden för frihet och fosterland? Att grafmonumentet har ett lejons skepnad är ju blott derför att lejonet är Danmarks rikes vapen, och att det sitter i upprätt ställning kan ju heller icke vara så upprörande tör Danmarks fiender, då det i alla fall ej torde kunna nekas att ju icke den kamp, hvari de fallne funno döden, var en seger för de danska vapnen. Är monumentet således ett grafminne, då mäste ett förgripande derpå stämplas såsom en kränkning af graffriden. en plundring af en graf — en lumpen och grot förbrytelse, som man på sednare tider ej hört att någon krigförande nation, som gör anspråk på att räknas till de civiliserade, tillåtit sig mot en fiende. Att lemJästa och plundra sina motståndares lik, sådant kan man blott tänka sig hos ctt folk, som skjuter på sina motståndare med förgiftade pilar! Med verklig vämjelse måste man vända sig från ett dylikt dåd, begånget af dessa makter, som så frankt gå en för utbredandet af den tysk ationens välgerningar. Detta dåd skulle möjligen kunna låta förklara sig genom de segraude härarnes uppskrulvade förtrytelse öfver att finna segerloppet? så hastigt stängdt genom en liten men oförsagd nations beslutsamma motstånd, men fäfängt skola dessa siora makter kunna försvara sitt våld inför konstens domstol, ännu mindre inför historiens, som också har sin mejsel, hvilken förmår rista djupa, outplånliga drag i folkens hjertan och minnen.