Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 3

Min bäste Federico, börjude Vincenzo genast, du kallade mig i dag på förmiddagen en lycklig menniska; tillåt migratt göra dig samma kompliment med ränta — att säga, att du är den lyckligaste menniska under solen. Ja, är jag inte? utropade Federico med den mest naiva uppriktighet. 4Ar hon inte en underbar qvinna Hon är ojemförlig. Men hvilken skyddsengel ställde denna Fedix i din väg? Min därekap. Det är en så romantisk historia som trots någon. Ja, det är min dårskap jag har att tacka för den ovärderliga upptäckten al denna skatt. Så går det ofta till i denna vår sällsamma verld. En hederlig familjefar vandrar ut i ett barmhertighetsverk, faller och bryter af sig en arm eller ett ben; en galen vildhjerna rusar åstad för att ställa till något okynnigt upptåg, och — stupar på en Koh-i-noor. Men i stället för att moralisera vill jag berätta dig sakens sommanhang. Kanske crinrar du dig min kamrat, med hvilken jag spelade biljard den der dagen, då du kom till Ibella för att söka efter börsen — cn förträfflig menniska i det hela, men förskräckligt snarsticken och utrustad med en skarp tunga. En dag, då vi åter höllo på att spela biljard, kommo vi i någon dispyt om bollarna, hvarunder åtskilliga obehagliga ord utbyttes — kort sagdt, en utmaning blef följden. Detta hände i Turin i November 1854 pöljande dugen möttes vi följaktligen i en enslig all bakom Valentino, och efter ett fruktlöst försök af våra sekundanter att åvägabringa försoning, korsade vi våra sablar. Vi hade icke hållit på ien minut, förr än helt plötsligt ett fruntimmer tycktes likasom stiga upp ur jorden — ty vi hade noga sett efter att ingen skulle vara i närheten —