Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

En af första regementet lemneri Berlingske Tidende följande lifliga skildring af effären vid Oversöe: uLandsvägsdikena voro igensnöade, en ekarp nordanvind blåste och det blef litet öfver middag innan vi hunno till Oversö eller Bilskov, hnruman nu vill kalla det. Här går skogen på begge sidor om landsvögen. Då gransterna sedan elogo in mellen träden, regnade qvister,erenar och jernbitar krisg öronen på oss, först derigenom kom jag att gifva akt på träden. På andra sidan ligger en sjö, som slutar ett stycke ifrån vägen, och bortom sjön är en äng, en mosse eller en-lång sträcka slät mark, öde: och tom, betäckt med svö, hvarigenom en eaflöfvad buske eller en hop rörsticker fram, bär och der en ensam torfstapel, som egarne ännu icke fått under tek, deröfver en mörkgrå himmel, en bitande köld och en skriande hop kråkor, som foldaterna störa i deras förrättningar. Så ser landskapet ut. Piötsligen kommenderas halt och gifves order att stiga åt sidan längs dikena. Der stodo vi och gäfvo plats för de efterföljande, som passerade mellan våra led. Då de väl voro sin väg kunde klockan vara omkring balf 3, vi kastade vår kedja ut i dalen och höllo den öfriga delen at kåren gömd bakom backarne och en sänkning till höger, en lång sandgrop. Derigenom hölls fienden okunnig om vär styrka, men han visste dock att vi voro der och beeköt oss föret med granater och kulor, sedan på närmare håll med kartescher. De flesta af hans projektiler gingo öfver oss in i backen, luften blef klarare, röken från österrikarnes kanoner drog fram öfver dalen. På en gång ljöd det från kedjan: Slut ihop er, det kommer rytteri. Så bildade vi fyrkant och väntade på det. De kommo farande såsom en stormvind, deksa ulaner och husarer, och vi laddade och sköto, och Bköto igen, det bäsia vi kunde, till ryttarne vände och redo tillbaka. En afdelning af de våra, som kastat gig in i skogen, angrep dem i flanken med en förfärlig verkan. ter fram igen i kedja, för stt avancera och dragasig tillbaka, allt efter omständigheterna. Straxt efter det rytteriet vändt om, kom fotfolket i sin vanliga marech, blott litet hastigare än enners, igenkänligt på långt håll på sina hvita korsbandoler, och lätt på foten, emedan österrikarne ständigt draga i strid uten tornister och pecknivg. På något afstånd liknade de, med sina böga tegelplymer i mössen, nästan våra fotgerdister. Vi af vaktade dem, skyddade bakom gärdesgårdar och häckar, stående eller sittande på huk bakom en bäst eller bakom en död kamrat, allt som det föll sig ; österrikarnes kanoner tego ute på ftngen, medan våra båda fingo lof att språka, och nu gick striden öfver gärdesgårdar och diken, ett mör-dande eå vildt och ursinnigt, att det är omöjligt för den, som icke sett det, att göra sig något begrepp derom; till och med den, som var närvarande, vet endast hvsd som skedde närmast honom sjelf, och detta är orsaken till att denna skildring kanske blifRTR SP RS TF TES