Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

stora politiska frågorna I Europa, hvarefter dessa skulle afgöras gemensamt och med vapenmakt om så behöfdes. Torieg äro kanhända icke så villiga att föra krig, men de vilja nog hafva en kongress, och Palmerston tyckes benägen att till och med gå in på denna med dess konseqvenser. Som nu Russell är det hufvudsakliga hindret för en kongress och för Napoleons planer i allmänhet, liksom han äfven lärer vara den värste motståndaren till skandinavismen, så skall han störtas, och derefter väntar man en förening mellan Pelmerston och tories, det vill säga dennes återgång till det parti han ursprungligen tillhört. Palmerston och tories vilja understödja Danmark, medan Russell, Gladstoue och Manchester-männen understödja drottningens motstånd mot hvarje fiendtligt steg mot Tyskland. Derför talas det till och med om att Palmerston ämnar begära sitt afsked för att tilltvinga sig ett afgörande samt att i nödfall man skall komma till ett sådant genom drottningens tronafsägelse. Prinsen af Wales har lemnat London för att stå utom alla dessa manövrer. Så berättar YLIndep. Belges4 korrespondent i Paris, och han påstår sig hafva un: derrättelserna ur god källa. Frankrike tyckes i det hela vilja bibebålla ein tillbakadragenbet tills Eogland her eagt sitt sista ord. Enligt tKöln. Zeitungs försäkran, håller allmänna opinionen på att göra en omkastning, som skall sluta med afgjordt tillkännagifvande af sympati för Danmark, 4I sitt chevsleriska lättsinne bryr franska folket sig föga om den invecklade rättsfrågan, utan tager allenast i betraktande att det är ett litet folk som kämpar modigt mot tvenne öfverlägsna fieoders angrepp.4 — De iofiytelserikaste organerna, såsom Sitele? och SOpinion nationale? samt dessutom Patrie, SPaye4, SNationt och la France taga allesammans parti för Danmark sedan den schlegwig-bolsteinska frå gen har från en förbundsangelägenhet öfvergått i stormakternas händer. Men gevom hela det franska intresset för Danmark går omisskänneligen en skendinavisk tråd. Det är icke danska monarkiens upprättbållelse, utan ett skandinaviskt rikes upprättande eom Frankrike önskar: det hyser — som tyska tidningar säga — blott en mycket platonisk kärlek till Londonprotokollet. Derför trodde man gevast på ryktet om revolution i Köpenhamn, ja man undrade öfver att prins Oscar icke hade blifvit utropad till konung och tillskret detta eneamt engelske agenters och penningars inflytende.. Och likasom fransmännen på detta eätt upphöja frågan till en stor europeisk, så draga de icke heller i betänkande att använda mycket radikala medel, såsom Slesvigs delning. Denna tillrådes jemväl af Saturday Review4, och det säges i Wien att vestmakterna ämna framställa förslag derom egå väl hos Danmark som hog Tyskland, med Bii-Hugsum-linien som delningslivie.