vit så ofullständig. Det må man dock säga om Öösterrikarne, att de stå såsom karlar i striden. Det är hvarken fråga om att vika eller vackla, åtminstone hafva de gjort ett långt bättre intryck på oss än alla de preussiska tennsoldater hvilka vi hittills fått syn på; de förstå också att handtera sina porr med en sällsynt raskhet; de, med vilka vi sammanträlfade den dagen, had alla bakladdningsgevär. Eno egendomlighet är också, att deras musik går red i striden. Innan de hunno fram till oss, hörde vi dämpade toner af deras blåsinstrumenter. En kamrat påstod att de blåste säckpipa, men det lemnar jag nu i sitt värde. Alltnog, vi slogos och gjorde värt bästa, första och elfte regementena om hvarandra, vi dödade eller blefvo dödade. först på långt håll, sedan närmare, beständigt närmare, slutligen man mot man, det var icke längre tid att ladda; så gingo vi på med bajonetten, sedan vände vi kolfven till, och snön blef röd och smälte på sina ställen, och det gnäggade och stönade och suckade omkring 085; och dessa dragoner af det femte, de slåss vu icke såsom det varit menniskor de handskades med, utan som om de klöfre ved. Karlen reser sig i stigbyglarne, sabeln hviner genom luiten, motståndaren behöfver icke mer. Österrikarne veko eller drefvo oss tillbaka, och när en vindstöt jagade krutröken åt sidan, sågo vi ned i dalen en skog af främmande bajonetter, som kommo de andra till undsättning. Under detta gräsliga blodbad satt öfverstlöjtnant Beck på sin häst, omgifven af flera officerare, och kommenderade, löjtnant Behrnt blef sårsd vid hans sida, sedan gick det enerål Steinmann på samma sätt. Beck blef oskadad. Det är för litet att sigta på, sade en soldat. Han satt och såg sig omkring, obekymrad och modig, som om alltsammans endast varit en manöver på ?Norretelled?Tätt efter de österrikiska kolonnörna körde deras ambulansvagnar med sina hvita flaggor; de anade visst, att här blefve något att samla SPP) och det slog också i spann. Hvad skall jag berätta mera? Jag skulle önska att jg kunde återgifva alla drag af mod, af uthållighet, af dödsförakt, som jag såg omkring mig den eftermiddagen: om urmakaren, som tappat sina patroner och låg gömd bakom en död häst och laddade med dem, som han fann i en österrikares patronkök; om smeden Jensen, som slogs med två, sköt den ena och spetsade den andra, medan han för egen räkning höll följande vackra liktal öfver dem: XDet går inte, det går inte, herr Granberg!4 Men sådana historier försiås endast för ögonblicket och fordra kamrater, deltagare till åhörare. Då skymningen började, ville österrikarne intet mera, utan drogo sig tillbaka. Vi hjelpte våra sårade i väg och kommo till Flensborg inemot klockan 7. En stor del af armn stod ännu spridd på gatorna. ch borarne, fattiga och rika, kommo ut ur sina us, helsade oss välkomiöa och togo emot 038, som om det varit en länge saknad slägting de återfunnit; de förde de sårade in i sina boningar och undfägnade dem; de tryckte våra händer, och fruntimren nickade till 0338 och hviftade med sina hvita näsdukar. när vi drogo ned till hamnen. .