Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

dela Rosa denna underrättelse så varsamt som möjligt. Han skref för öfrigt, att han mycket saknade sin dotter i dessa sorgens stunder, Kunde inte Vincenzo begära permission för en månad eller par och följa sin buetru hem? Herr advokaten tillade, att 4ban kände sitt slut hastigt nalkas — alla hans vänner gingo bort, dea ena efter den andra. Det skulle snart bli hans tur. Doa Natales död var en varning till honom att hälla sig beredd.4 Ett sorgligare bref kunde ej gerna tänkas, Dödens skugga hvilade öfver hvarje rad. Ett postskript, förmodligen skrifvet något sednare, upphöjde till ekyarne den hängifvenbet och oförtröttade uppmärksamhet dona Pio ända till sista ögonblicket bade visat don Natale. Don Pio var den unge presten, don Natales biträde, hvars bekaniskap vi redan gjort. Äfven om de hade stått på den bästa och öminåste fot med livarandra, hade Vincenzo icke kunnat visa mera varsamhet och om omtanke i det han meddelade Rosa underrättelsen om don Natales död. Hon rördes så lifligt af denna sorgliga nyhet, alt hon utgöt ymniga tårar... Vinceenzos svar till sväradern var falltat hjertligt deltagande, fullt af varmå, tröstande ord. Han dolde emellertid icke sin motvilja för att begära tjeostledighet efter en eå kort tjenstgöring, och knappas: sex veckor efter sedan ban blifvit upptörd på lönestaten. Han lofvade emellertid att skrifvå till Onofrio och öfverlemna åt honom au bestämma huruvida ansökningen borde framlemnas eller icke, allt efter den sannolika utsigten för dess beviljande eller afslag. 1 alla händelser, ifäll det var nödvändigt. kunde ju Rosa, särskildt rekommenderad till konduktörens omsorger och åtföljd af Marinna, företega regan uten Honom.