Aftonbladet – 23 februari 1864, sida 3

Onofrio skref genast tillbaka att permission enligt regeln aldrig beviljades förr än efter ett fullt års tjenstgöring, undantagandes vid dödsfall af mycket nära slägtingar. Onpofrio kände sig öfvertygad att, buru mycket ministern än skulle vara benägen att efterkomma Vincenzos önskan, han ej skulle ense sg berättigad att under sådana förhållanden bevilja hans anhållan. Onofrio hade sålunda kommit till den slutsätsen, att som det ej var någon förhoppning om att erhålla pörmission, var det bäst att ej begära någon sådan, så mycket mera som en sådan anhällan möjligen skulle kunna ingifya ministern en mindre fördelaktig tanke om hans skyddling. Vincenzo inneslöt Onofrios bref till herr advokaten och väntade med klappande bjeria på resultatet af sin skrifvelse. Han kunde icke gerna vänta sig annat än ett nytt trassel och nya obehag. Tilifället skulle säkerligen syväs herr advokaten allt för tjenligt art begagna såsom ett anfallsvapen mot hans syssla, com tycktes vara en hvar i vägen. Rosas utseende ingaf honom jen vies-oro. Hennes hy var icke mera klar och blomstrande som förr, och ibland såg -hön helt matt och medtagen ut. Hane äpgs liga fråga I denna punkt framkallade det oföränderliga svaret, fatt hon mådde mycket väl — att hon aldrig hade mått bättre; en försäkran, som tydligen var allt för öfverdrifven för att kunna lugna honom. Med dessa farbågot för Rosas helsäoch med vioa onda aningar om något obehagligt meddelande från Rumelli. hade Vincenzo icke. ett ögonblicks sinnesro. Äfven den tröst, han alltid hade funnit uti att sysselsätta sig med utarbetandet af ein rapport, fattedes honom nu. Sorgen och oron sutto vid hans sida vid skrifbordet och störde honom i hans arbete, Forts följer