Aftonbladet – 23 december 1863, sida 2

för att fira julaftonen. Men låtom oss int tro, att folkmassan, som försvann, var fö oss främmande. Hvarje individ, som bildade den, har en tanke lik vår egen, har ett bjerta som vi, och hvarje individ skulle varit vår vän, om ödet hade bundit oss tillsammans, Men låtom oss gå i land bär; vi komms tids nog till staden, och det skall bli ro ligt att spatsera landvägen tillbaka. Det är ännu i skymningen, så att det är ingen fara att gå då vi äro två, och hvil ken skulle väl kunna tänka på att råna på en julafton? Träden stå fulla med rimfrost, de små vattenpussarne hafva stelnat, och jorden är hårdt frusen. På sommarnöjena äro de gröna fönsterluckorna tillslutoa, värdshusen äro också stängda, ty deras värdar hafva inflyttat till staden, och blott litet nedtrampadt hö och en sönderslagen butelj entyds deras bestämmelse. Det ser tomt ut på landet, och allt bebådar vinterns ankomst, men kärfven, som är uppsatt för småfoglarne på taket, och känslan i vårt eget hjerta. säga oss, att det är jul. Vi passera genom en lång gata, der vi se tecken till att staden begynner. Här och der står ett litet hus; det finns trottoirer på båda sidor och längs efter dem en allå, som gör det mera skumt än ute på den öppna vägen. Men från en smedja lyser elden vänligt ut på vägen, och vi höra hammarslagen från de flitiga arbetarne som skynda sig destomera, ju mer tiden li der, för att i god tid hinna sluta sitt dagsarbete på julaftonen. Men hvilken är det, som sitter der på stenen? Du fattar min arm, ty du känner dig litet illa till mods då du ser en stor karl plötsligt resa sig, när vi äro ett par steg från honom. Men han har fredliga afsigter, oaktadt han luktar bränvin, och han böjer sig ner för att upptega eit knyte, som han lagt ifrån Big.