hvad beskaffenhet som helst innebure en groft förnärmande beskyllning mot de flere aktade män, som utfärdat och beedigat dem, för hvilken man skulle kunna yrka rekonvention. Vidare: skulle aktor vid en sådan granskning funnit, derest han ej ville påstå, att dessa handlingar voro förfalskade, att de utgjorde full bevisning för en del af de i beslag tagna varorvas identitet med dem, som å de beedigade fakturorna funnos upptagna, hvilket ovedersägligen ytterligare styrktes genom de af offentliga tjenstemän meddelade utdrag ur tulljournalen. Sväranden hoppades ;emellertid, att rätten skulle finna dem utgöra full bevisning samt den enda möjliga, som i ett mål af denna beskaffenhet kunde presteras derom, att större delen af de i beslag tagna: varorna blifvit vederbörligen införtullade, ehuru den åsatta tullstämpeln ej bättre vårdats, än att den förkommit. Hvad aktors påstående, rörande åtskilliga fruntimmersklädningar anginge, eller att ett par tjenstemän skulle uppgifvit, att dessa icke blifvit härstädes tullbehandlade, bad svaranden att utom den bevisning derom, som förut blifvit åvägabragt, ytterligare få åberopa ett under edlig förpligtelse af hrr Labatt, Böstger och EgBR uifärdadt betyg, att nämnde klädningar lifvit här vederbörligen förtullade. SAtt stämpel på varor skulle vara det enda lagliga bevis för att de blifvit förtulladet bemötte svaranden dermed, att tullstadgan innehåller, att om stämpel å i beslag tagna varor saknas, dessa dock få af egaren disponeras, derest han kan styrka det godset blifvit inför-. tulladt, i hvilket fall han endast bötar 2 4 af varans värde för missvård af stämpeln. Att åstadkomma den bevisning, lagen här tillåter och föreskrifver, kan omöjligt ske på annat sätt, än som nu egt rum. Aktors påstående, att färgstämpel ä sjelfva styckena påsattes, bestred svaranden, och begärde att få förevisa åtskilligt, så väl före, som efter beslaget, af honom förtulladt siden, hvilket icke vore färgstämpladt, utan försedt med den vanliga lilla lösa lackbiten, som lätt kan bortfalla. Omöjligen kunde, förmenade svaranden vidare, tulltjenstemännen erinra sig om de ifrågavarande klädningarna blifvit. stämplade eller ej, dels i anseende till de stora massor af gods, som de hade att skafta med, dels ock derföre, att någon officiel anteckning icke föres öfver den nägra veckor härefter upphörande stämplingen, om hvilken K. M:t i sin författning sjelf yttrar, Satt den för rörelsen medför väsentliga olägenheter, utan något motsvarande gacvn för det allmänna och, på sätt den nu är anordnad, förfelar den dermed afsedda kontroll. Af dessa skäl trodde svaranden, att det för tjenstemännen vore omöjligt att bevisa, att stämpling å klädningarne icke egt rum. REörande den af svaranden för vigtig ansedda frågan, huruvida tullinspektor Forsslund varit behörig att beslaget verkställa, trodde sig svaranden i sin förra förklaring hafva tillräckligt ådsgalagt, aft det af aktor för denna behörighet åberopade generaltullstyrelsens cirkulär af den 16 Juli 1842, hvilket endast utgör en förklaring af en paragraf i författningen af den 22 Dec: 1841 rörande oloflig inoch utförsel af varor, blifvit upphäfdt jemte sistnämnde författning i och med detsamma den nya tullstadgan antogs. Alla äldre kongl. bref öch författningar, som ej stode i överensstämmelse dermed, hade likaledes derigenom blifvit upphäfda. För att ytterligare styrka att hr Forsslund ej varit behörig beslagare, åberopades tullstadgans 177 och 175 paragrafer, af hvilka svaranden förmenade den skillnad och behörighet till beslags verkställande, som eger rum mellan tullkammarföreståndare och tullinspektionsföreståndare eller annan tulltjensteman af öfverbetjentes grad, tydligen framgå, enär enligt 175 8 endast tullkammarföreståndare förklaras berättigad att verkställa undersökning efter i salubodar, bodkartrar eller handelslokal befintligt gods, men ej tullinspektorer eller de som lika med dem hafva tfverbetjentes grad. Detta utgjorde sålunda ett fullkomligt klart bevis för, att h Forsslund icke egt rätt att verkställa undersökning i de rum, om hvilka här är fråga. För öfrigt bemöttes åtskilliga andra aktors påståenden, och vidhöll svaranden i öfrigt sina yrkanden. Sedan förklaringen blifvit uppläst, förevisades åtskilliga sidenstycken af hr Bendinxson, å hvilka lackstämplar funnos anbragta, dels hängande vid en svagare tråd, dels satta på midten af sjelfva stycket, så att stämpeln ovilkorligen måste medfölja då detta uppmättes och försåldes. Å ett: stycke fanns lackstämpeln påtryckt den lilla papperslapp, som alltid plägar sitta såsom ett slags etikett i ena hörnet af tyget, och befanns denna etikett fastsatt med en nål, ett slarf, som föranledde advokatfiskalen Tham att begära det ifrågavarande tygstycke måtte af hr Bendixson deponeras hos rätten, på det att hr Tham skulle blifva i tillfälle anställa undersökning om huru denna stämpel tillkommit. Vidare företeddes af hr Bendixson en papperslåda, i hvilken sidenband inkommit, och å hvilken, till undvikande af besväret att sätta stämpel å hvar och en af de deri inneslutna särskilda bandruallarne, stämpeln syntes hafva varit anbragt å sjelfva lådan. Mot den afgifna förklaringen anförde aktor, att det edeligen afgifna beviset, rörande den omständigheten att de ifrågavarande klädningarne skulle blifvit förtallade, hvilket stod i strid med packhusinspektoren Everlöfs och kammarskrifvaren Schylanders uppgift till honom, innefattade: en angifvelse mot dem för tjenstefel i så måtto, att de skulle utlemnat klädningarne ostämplade, yrkande hr Tham deras hörande i nämnde afseende, likasom ock rörande vårdslösheten med stämpelns sättande å etiketten. Svaranden bestred dessa vittnesförhör, förklarande i förra hänseendet, att någon dylik angifvelse ej af honom åsyftades, enär han aldrig påstått att klädningarne icke blifvit stämplade, ehuru stämpeln förkommit, och ej heller undandragit sig att stånda laga ansvar för sin uraktlåtenhet att vårda densamma, och i det sednare fallet, enär saken ifråga icke alls hörde till målet, ty hade tulltjenstemännen gjort sig skyldiga till någon vårdslöshet vid stämplingen, vore detta en sak för sig mellan advokatfiskalen och tjenstemänhen. Advokatfiskalen. fortsatte det oaktadt sitt yrkande och förklarade att han nu beetämdt påstode; i strid med hrr Labatts, Bötgers och Eggers afgifna bevis, att klädningarne icke varit stämplade. Efter öfverläggning meddelade rätten det beslut, att något vittnesförhör i förra hänseendet ej kunde medgifvas, hvaremot det äskade vittnesförhöret ej kunde förvägras i afseende på den andra frågan. Mot det förra beslutet anförde hr Tham missnöje, då hr Dalman inföll: Då skall väl också jag anföra missnöje mot det andra. Målet förevar åter i dag, och förekom ingenting anmärkningsvärdt dervid. Ett af advokatfiskalen Tham åberoöpadt vittne hördes, men hade ingenting att upplysa. Målet öfverlemnades af parterna till domstolen, som förklarade sig vilja, efter tagen del af handlingarne, utsätta dag för utslagets afkunnande, då detta meddelas, ehvad parterna tillstädeskomma eller ej.. — Mariestad den 16 Dec. Rån, Natten emellan den 7 och 8 dennes har hos hemmansegaren Olof Andreasson i lunda inom Undenäs soci AnNdreassom AL mr å. VFVIRE SÅ oc.