Aftonbladet – 6 juni 1863, sida 2

Ni kan vara nöjd, eignora, ni har fått det så som pi velat.s Stefan reste sig upp ifrån stolen, bifogande: Bladen på denha ros skola vissna och blifva stoft; men hågkomsten af ert uppförande i går afton skall oupphörligt erinra mig att Amy Teveriro har ett lika elakt bjerta som hon har en hönförande röst och att den beundran bon uppväcker genom den sednare, försvinner för den ovilja det förra framkallar.? Stefan aflägsnade sig. Amys bröst höjdes ef en djup suck. Hon såg efter honom med en blick, hvaruti låg en trogen återspegling af alla de känslor som uppfylde hennes inre. Under det Stefan haft detta samtal med signoran, hade de danslystna fått Gurlis tillåtelse att svänga om så mycket de behagade, och tonerna af en glädtig vals träffade Amys öron. Den glada musiken föreföll Amy såsom elt bittert hån af all den smärta hon kände. Hon hade velat bryta ut i någon vild klagan, någon våldsam hädelse emot ödet, och likväl blef bon sittande orörlig som en bildstod, lyssnande till dansmusikens toner. Förakt, afsky och fiendskap, i utbyte mot all den kärlek hon hyste för honom — det var för mycket. Amy tyckte alt jorden bordt uppsluka denne man som ingifvit henne dessa känslor och sedan icke egt skymten af ömhet att återgälda hennes hängifvenhet med. Under det Amy så tänkte, hade ett epelbord blifvit arrangeradt i hlla förmaket åt herrarne, och Allor, som den aftonen saknade all håg att sällskapa med damerna, hade utsn svårighet låtit öfvert la sig att spela med. De äldre damerna tyckte också att väderleken var sädan att ett litet parti icke vore så illa, och sålunda förenade de sig om en beskedlig boston. Måthilda stickade och fru D— läste för